Igår tyckte jag att det var dags för islänningen Vhiskur att följa med till "tanternas löshoppningsklubb"...  Det skulle nämligen komma två islänningar till, och då kunde vi utan att skämmas alltför mycket låta dem hoppa några låga studshinder... bland alla dessa fantastiska övriga hoppare. Som bekant är ju islänningen inte speciellt lämpad för hoppning, men - det är säkert SUPERNYTTIGT för dem att försöka hålla reda på alla sina fyra ben och komma i ren trav eller galopp. Töltar eller passar man så är det ju svårt att ta sig över ett hinder.....

Gosegossen tyckte att det var jättekul att komma ut och få litet omväxling. Gick på transporten lätt som en dans. Trodde att han kanske skulle få litet negativa vibbar borta vid Marikas lösdrift, han var ju litet medtagen och jagad då i våras när jag hämtade hem honom därifrån, men icke! Med spetsade öron och lätta steg trippade han in i det stora stallet.

Trots att han inte gjort så mycket det senaste året, sitter lydnaden som i en liten ask. Man behöver aldrig mer än viska vad man vill att han ska göra, så gör han det. Vi är så samspelta så att jag nästan får rysningar.  Vid uppvärmningen på sandbanan travade han så fint och rent, och hoppningen gick finemang. Jag hade tyvärr glömt kameran hemma (aj aj usch och fy) men Agneta hade sin med och jag hoppas få någon bild av henne att lägga in här....

Det är fascinerande att se vad duktiga alla hästarna är vid löshoppningen! Den ena islänningen hade aldrig hoppat förut, men lyfte sån fint på benen och verkade snabbt förstå vad det gick ut på. Unge islandsvalacken Tigur har varit med förr och visade att han kunde både galoppera och taxera hur fint som helst. Welsh mountainponnierna Samba och Spjuver är också de veteraner på det här med löshoppning och verkar kunna hoppa hur högt som helst, helt utan ansträngning. Vilka härliga ponnier för små hoppsugna barn att rida så småningom!

Morgankorsningen Isak är en riktig stjärna, hans galopp är helt underbart rytmisk och taktfast, och han hoppade bättre än någonsin. Han har börjat gå på hoppträning varannan vecka med matte Agneta uppsutten, och han visade som vanligt att han är en riktig hopptalang.

Kanske beror hästarnas goda prestationer på att det är en sån trevligt avslappnad stämning, alla hästarna får beröm och alla mattar är SÅ nöjda med sina hästar. Fikastunden efteråt är också den guld värd. När vi fikar får hästarna vila i de stora fina boxarna, och de tar gärna tillfället i akt att kommunicera med varandra genom boxgallren.

Lastningen och hemresan gick lika okomplicerat den, och väl hemma verkade Vhiskur mycket nöjd och travade glatt ner till sina damer för att kolla att allt var OK med dem.  Vad glad jag är i mina hästar!!!