- att titta ut genom balkongdörren och se My ha dörrvakten nere i stallet....

Så här skrev Qatay och Tamyas uppfödare, Sarah:

"Jag ser på dina kommentarer att Siripitas upplevelse under sin första
förlossningen tolkas och diskuteras. Jag blir alldeles rörd, så jag måste
dela med mig av resten av processen också.

Siripita var verkligen mycket avvaktande och förvånad inför vad som hände
med hennes kropp då värkarbetet satte igång. Hon löste det hela genom att
beta sig igenom större delen av förlossningen. Förmodligen följde hon också
den djupa instinkten att inte dra uppmärksamheten till sig och visa sig
sårbar inför eventuella rovdjur. Men hennes förvåning var uppenbar då den
lille damp ner bakom henne. Det var en ynnest att få följe hennes förvåning
och uppleva när den övergick i lycklig förtjusning och sedan en moderlig
kärlek till sin förstfödde son. Siripita blev den bästa mamman man kan tänka
sig och gjorde allt rätt, alldeles av sig själv.

Det vanligaste är att alpackor föder stående. Navelsträngen slits av då
fölet landar på backen. Jag har varit med om förlossningar då stoet ligger,
men då har det varit av utmattningsskäl vid komplicerade eller långdragna
processer och stoet har inte orkat stå. Fölet har hinnor som täcker kroppen,
men stoet slickar inte sitt föl torrt."  Tack Sarah!!! Mycket informativt!

Nedan följer en bildserie

Först ser vi när Qatays mamma Siripita föds, av mamman Mikuna på Österlens Alpacka. Bilden är tagen av Ann-Marie Gerber-Santesson.

Sen följer bilder från Qatays födelse och första tid här i världen, fotograf är Sarah Mannheimer, Roslagens Alpacka.

Ett litet vått bebispaket... 

Den lille Qatay försöker resa sig upp, mamma tittar intresserat

Fortfarande blöt introduceras den lille i flocken

Se så fin han är när han har torkat!

Omgiven av ett gäng intresserade alpackatanter

Nästan varje dag går Qatay med mig i grimma och snöre för att hämta posten.

Han tycker att det är väldigt spännande att se världen utanför hagen...

Han måste kolla träden...

- och stenarna...

Sen tittar vi i brevlådan...

-och läser dagens lokala blaska...

I hagen står en mycket avundsjuk My och väntar!

Du som rider eller ridit litet mer på allvar känner utan tvekan till ordet EFTERGIFT och vet hur viktigt det är... att belöna varje bra försök av hästen att förstå vad vi vill genom att ge efter på tygeln - grimskaftet - whatever...

Men eftergift finns inte bara inom ridningen utan överallt. Man kan också beskriva eftergift som "avsaknad av tryck" (fysiskt eller psykiskt). Du har säkert själv upplevt det obehag som man känner när någon människa kommer alltför nära inpå. Den personliga sfären är viktig och litet olika stor för olika personer. 50 cm på ett ungefär, sen tycker jag att det blir obehagligt nära, t o m hotfullt, längre avstånd förstås för en människa man inte alls känner.

Somliga människor ser livet mer eller mindre som en dragkamp, men glöm inte att någon gång ge efter = eftergift!

Med alpackor är eftergiften av stor betydelse! Är Du för mycket "på" så går de bara iväg från Dig.  Inom alpackahanteringen sägs ständigt att den bästa belöning man kan ge sin alpacka är att ge den en "utväg" och inte vara för nära inpå.

Så här olycklig blir My när Qatay kommer för nära och sätter press! Kolla minspelen på båda!

Om Du tittar noga så ser Du den lyckliga tilldragelsen när lille Qatay dimper ut ur kära mor sin...        foto: Sarah Mannheimer

Klickerträningen med Qatay går mot nya höjder. När han ser att jag kommer in med bollarna i handen och klickern runt halsen så hoppar han nästan jämfota av glädje. Ögonen lyser. "Leka med matte! Nu!"

Backning behärskar han till fulländning, och om jag stannar framför honom och inte har nåt särskilt för mig, så bjuder han alltid på en backning. "Se vad duktig jag är!" Så annorlunda mot hans tidigare något bryska kontaktsökande! Nu är han artig och mjuk.

Att ta på honom grimman är numera rena barnleken, han är alltid ivrig att få gå på promenad. Ute är han nyfiken på allt.

Ordet "touch" får honom alltid att titta efter något att röra vid med nosen. Det må vara grimman, lilla bollen, spegeln... 

Häromdagen tog jag fram den större bollen och lät honom röra vid den med "touch". Sedan lade jag ner den på marken och sa "boll". Han rörde åter vid den med nosen, och tittade förvirrat på mig när det inte renderade något klick eller godis. "Vad nu då?"  Men den här alpackapojken kallades inte för inte för "Einstein" av uppfödare Sarah! Man riktigt såg hur han funderade på det hela. Han kollade igen på bollen och provade att röra litet hårdare. Bollen flyttade läge. Klick - godis. "Aha, det var det här matte ville!"  Ett par gånger till på samma sätt, och nu rullar han bollen direkt vid "boll". Det blir nog en fotbollslirare av honom ändå!

Jag är helt fascinerad att den här metoden har medfört så stor förändring. Nu är det ju inte enbart själva klickern som gjort det, utan mycket mer mitt eget förändrade sätt och tänk. Det handlar inte längre om träning, utan om lek, och vi har båda lika mycket behållning av det. Vi har kul!!!

Min bloggvän Ann-Louise skriver alltid så kloka inlägg om hur hon älskar den kravlösa och för alla parter så roliga lekträningen med sina hästar och hundar.

Just det kravlösa älskar jag med mina alpackor! Visst saknar jag hästarna och ridningen/körningen, men vad jag inte saknar är det tjat jag ibland fick höra om

1) varför rider Du inte?  2) varför tävlar Du inte med Din häst?  och 3) mår inte Din häst dåligt av att inte bli riden på ?  osv.... osv....

"Vad HAR man dem till?" är ofta den första frågan jag får från folk, när det gäller alpackapojkarna. Vi människor ska ju alltid påvisa nån NYTTA med djuren vi har... Och då kan jag svara "Man har dem för att de är söta och fascinerande att umgås med..." - och med det får frågarna sig nöja!

Idag var vi ute på promenad! alla tre!  My gick lös...

Jag trodde att han skulle följa de andra i hasorna, men han gjorde minsann egna modiga små utflykter..

Men snart nog återvände han till oss..  snälle Peter ledde Qatay..  

Lycka är att få en puss av sitt hjärtas alpackapojke!