Fick ett ordentligt bakslag i min alpackaträning. Fjäre snyggingen Tamya har nämligen börjat spotta på mig... har i alla fall gjort det två dagar i rad.

Tamya har ju nyligen tagit över och befäst ledarskapet över sin lilla flock, och förmodligen ogillar han min myckna vistelse med dem och/eller allt tränande och gosande med de andra två. Jag har ju märkt att Tamya själv inte velat vara med på träningen, så honom har jag lämnat i fred. Klickerträning skall vara FRIVILLIG...

Att spotta är ett riktigt NO NO och jag känner mig tämligen misslyckad för tillfället (snyftar här). Efter konsultation med mina gurus Sarah och Fredrik har jag beslutat att lägga träningen på is ett tag och bara vara "normal" i mitt umgänge, fodra och mocka och prata lätt om väder och vind.

My och Qatay visar tydlig besvikelse, men jag har lovat dem att jag snart är tillbaka igen. Måste bara komma underfund med Tamyas beteende först.....

Tamya säger (kanske?) : "Knasiga människa, Du ska väl inte BO i vår alpackaflock va???"

Jag fick ett mailsvar från uppfödare Sarah kring det här med alpackans färger. Det var så intressant och upplysande så jag publicerar här texten i sin helhet: (TACK Sarah!!!)

Såg frågan om färger. Så här är det: Alpackan finns i 22 olika grundfärger och över 200, bortåt 250, olika nyanser. Från vitaste vitt till svartaste svart. Den vanligaste färgen är fawn och den har ett mycket brett spektra, från light fawn (som beige kan man säga) till dark fawn (nästan brun). Övergångarna mellan färgerna kan ibland vara så på nyansen att en utarbetade särskild färgkarta behövs för att fastställa färgen. Och ibland kan en alpacka som ser brun ut vara svart egentligen. Solen bleker och färgen kan vara en helt annan när man delar på ullen.

Vi uppfödare strävar efter alpackor som är solida i färgen, dvs enfärgade. Skälet är att vid en industriell hantering av ullen är det viktigt att färgen är enhetlig. Inom industrin är den vita ullen mest efterfrågad, eftersom den går att färga och ofta är den vita ullen mer finfibrig. Mörkare alpackor har ofta ett högre microntal.

Men även om uppfödarna tycker om solida djur, så är det ofta de flerfärgade som besökare fastnar för. Kanske för att deras strumpor, bläsar, fläckar, prickar och färginblandningar ger en stark karaktär och skiljer ut dem ur flocken. Som hobbydjur går de flerfärgade först, men som avelsdjur diskvalificeras hingstarna av de allra flesta uppfödarna. Många väljer också bort flerfärgade ston ur sina avelsprogram för att säkra en avkomma som är solid i färgen. Undantag är de gråa alpackorna eftersom deras färg är en blandning av svart, brunt och vitt. Men de anses ändå som solida eftersom de flesta gråa har tecken i dessa färger. Att avla fram alpackor som är solit gråa, finfibriga och dessutom ger avkomma som är solid i färgen är en konst. Den grå färgen är dessutom den mest ovanliga.

Flerfärgade alpackor kan vara magnifika och ha en fantastisk ull. En del, som tex Qatay, har tecken som inte stör vid klippningen och är hur fina ullproducenter som helst. På utställningar har de en egen klass.

Här är träningsstunderna efterlängtade! Knappt hinner jag ut genom ytterdörren förrän mina två, ibland tre, träningsgiriga gossar samlas nere vid närmaste grinden och suktar!

                     Tamya varnar My, "träng Dig inte!!!"

Nu behöver de inte drivas in i träningsfållan längre, jag bara öppnar grinden och ropar, så störtar det in ett jämnt eller ojämnt antal alpackapojkar. Jag vill förstås helst träna dem UTANFÖR fållan, de ska vara helt FRIA, men fållan är ganska stor (2,5 x 3 meter) och de kan gå undan om de behagar. Och som jag skrivit förut så behöver jag skilja dem åt så att jag bara har en gosse i taget, annars är det risk att det blir avundsjuka och harklingar.

Allra ivrigast att träna är Qatay, och den förut så ohanterbare busen har nu blivit A-eleven! "Mera, mera!" ropar han när vi håller på och han tror att jag tänker sluta. Han bjuder på backningar så fort det blir litet roddigt, han nuddar vid boll, hand, grimma eller vad jag nu visar honom. Genast!

My, han vill helst bara vara nära och mysa (och bli smekt) och Tamya, han vill bara ha godis, sen kan det va´....

Nu kan jag lägga grimrepet över manken på både My och Qatay, de står alldeles stilla, ser inte ens illa berörda ut. Och så kan jag sakta föra det uppåt och knäppa det runt halsen alldeles under huvudet, ha det kvar ett tag och sen knäppa bort det.

Jag har skrivit det förut, och jag kan repetera igen: För de som är vana vid hästar och hundar och aldrig träffat eller umgåtts med alpackor, så kan det te sig litet underligt att man jublar över att få röra vid sin alpackavän?  De här unika djuren är otroligt nyfikna i sitt sätt, kommer gärna fram och kollar in, men om man försöker ta på dem så hoppar de undan. Speciellt då om man ej är inne i ett begränsat träningsområde, typ fålla. Så att få klappa och hantera utan att behöva TA FAST DEM, det är magiskt.

Att pojkarna gottar sig i halmen inne i sitt stall ser man tydligt här! (Tamyas svans)

Visst är alpackor lätthanterliga! De är följsamma och icke-aggressiva, även om man tränger dem rätt hårt så verkar deras försvar vara att lägga sig ned och i värsta fall att spotta eller om man står alldeles bakom dem, sparka. Vill man flytta dem så driver man dem bara försiktigt framför sig, mycket lättare än att flytta många andra djurslag, som man måste "fånga" och leda.

Och visst kan man sätta på dem grimma, leda och gosa med dem, speciellt när man lärt känna dem och de förstått att man inte vill dem illa.  Men deras NATURLIGA sätt är att undvika närkontakt om de kan. Dock är de mycket nyfikna och vill gärna vara i närheten och SE vad som händer.  Så här gosiga kan de vara:

                  Junia Mannheimer med sin älskade Wakatay 

Med rätt handlag och mjukhet kan man hantera även skygga alpackor, här Julia Taylor-Browne med ett ungt sto som inte tränats mycket

My tar numera godis av alla besökare som uppträder lugnt och rätt, här Kicki, som fotade vår klickerträning häromdagen

Men - det är inte SJÄLVKLART att man närma sig en alpacka, speciellt inte om man är högljudd, flaxig eller hotfull. Det krävs en mycket ödmjuk inställning, och därför känns det som en otrolig ynnest att FÅ röra vid dem. Och jag skulle aldrig drömma om att låta barn RIDA PÅ DEM. Men därborta över Atlanten gör man ju allt möjligt konstigt. Inte alltid så eftersträvansvärt. 

Jag måste medge att när jag öppnar bloggen och ser 11 kommentarer, ja då fungerar det alldeles utmärkt som POSITIV FÖRSTÄRKNING för mig!!!!! Då känns det faktiskt roligare att göra inlägg än när man ropar i öknen...

Jo, de ägnar sig åt STUGSITTERI!

Men att de varit ute syns på spåren!

Fick en fråga av Kim, huruvida alpackorna ägnade sig åt att klia varandra osv?

Nix, alpackor gillar INTE närkontakt, det må gälla människor eller flockmedlemmar. Enda närkontakten, mig veterligt, som alpackor har under sitt liv är mellan modern och fölet (stoet och crian heter det) och förstås när hingsten betäcker stoet, DÅ är det ju svårt att undvika viss kontakt.. *fniss*

OM en annan alpacka i flocken kommer alltför nära så är det ett tecken på respektlöshet, eller, det kan vara en som är högre i rang och som vill dominera (tillrättavisa) en annan alpacka.

Här är det Qatay som "invaderar Mys privata zon" och My är verkligt störd över det. Framhärdar Qatay så kan det här mycket väl leda till ömsesidigt spottande (första stridsnivån)

Just DÄRFÖR är det så himlastormande vansinnigt gudomligt att få beröra sin alpacka när den är HELT FRI och kan gå därifrån om den vill...  svårt att förstå för häst- och hundmänniskor som väl sällan upplever en sådan skygghet hos sina djur. Jag tyckte att det var helkonstigt i början. Men vilken träning i lugn och tålamod man får som alpackaägare!