Efter att ha gått omkring en bra stund inne på vallen så gav vi oss ut på grusvägen. Alpackorna tyckte att det var jättespännande, och alla tre var SÅ duktiga. Och om Du undrar, Qatay är världsmästare på att gå "i koppel".  Magnus fotade.

-var när vi gick på alpackapromenad!

My var världens duktigaste pojke!

Här är Fredrik med Tamya, lillebror Magnus med Qatay och jag med My.. i det gröna..  fotade gjorde Sarah!

Lycklig alpackamatte med alla tre underverken! 

Igår kom mina ´packapojkars uppfödare på besök, för att hjälpa mig att klippa klor och få litet ordning på busige Qatay. De är helt underbara, kommer hit och hjälper mig, finns alltid där för att ge goda råd, positiva och kunniga.

Kloklippningen var allt litet traumatisk, speciellt för My och för matte.. och jag fick direkt tanken -"det här klarar jag aldrig själv..."

Jag orkar - och vill - inte bråka med Qatay. För mig ligger känslighet och finstämda hjälper mer nära till hands.

Har länge varit en beundrare av Ann-Louises lugna hantering av sina hingstar, och inte minst resultatet man får se på bloggen hennes...  Så min lösning för närvarande på problemen med Qatay busungen är att IGNORERA honom. 

 Jag tar in dem alla i fållan och visar sedan ut Q, medan de två andra får vara kvar, får godis och kel. Kel? Ja, nu får jag KLAPPA My varsamt på halsen och ge honom mjuk TThouch-massage (snöleoparden, för er som är insatta) i nacken, helt utan snören, grimma eller andra hjälpmedel. Han står stilla och njuter! Ni kan inte ana hur MJUK han är, och vilken lycka det här steget innebär!

Nu har jag ju skrivit massor om hur skygga alpackor är, och att de gärna avvaktar en bit bort när det kommer in nya människor i hagen. Undantaget som bekräftar regeln är väl Qatay. Han kommer ALLTID fram och tigger godis, och är man inte bestämd så kan han t o m nypa tag i ens kläder (ABSOLUT förbjudet!)

Ända från början har han varit rätt fräck mot de andra två, trakasserat dem när de ska äta och försökt knuffa undan dem när de umgås med mig.

Problemet när jag ska ta itu med hans oönskade beteende liknar det jag hade med de busiga ponnyflickorna. När jag läxade upp dem så var det stackars känslige Vhiskur som tog åt sig mest! Och här är det alltså My och Tamya som skrämda far iväg bara jag höjer rösten en halv decibel åt Qatay....

Häromdagen hade vi ett ordentligt bråk i fållan, Qatay och jag. Han vill nämligen INTE samarbeta och absolut inte bli fasttagen. Han bockar och skuttar och slingrar sig som en ål för att komma undan repet. Och när (om) jag väl fått fast honom, så vägrar han att få på sig grimman. Har Du en aning om hur STARK en motvillig alpacka på 60 kg är? Efter en utdragen brottningsmatch tröt mitt tålamod och jag ropade "Du är en riktig bajskorv!" åt honom. Jag brukar aldrig uttrycka mig så barnsligt och brutalt nedlåtande mot ett djur, men här rann bägaren över.

Nå, eftersom jag nuförtiden inte är så fysiskt stark och principiellt emot allt våld, speciellt när man hanterar djur, så var det bara att ge upp, vilket också är emot mina principer.

Här har jag fått repet runt halsen på Qatay, se hur förbannad han är! Ögonen riktigt sprutar eld... den lille draken!

När jag fått fast slingan runt halsen så ändrar sig ögonens uttryck tydligt. "OK, Du fick mig" ser han ut att säga. Vad som är viktigt att påpeka, är att han inte är det minsta RÄDD. Han är bara envis och vill ha allt efter eget huvud.

Jag ser fram emot uppfödar-Sarahs besök. Hon skall hjälpa mig att hantera den motvillige busen. Eller kanske mer visa mig hur jag överlistar en listig kamel..?

-att jag skulle bli en stolt ägare till några av dessa granna alpackapojkar redan under denna sommar?

   Så här frågande såg My och Tamya ut när det började bli klart att jag nog skulle köpa dem.....  (början av augusti 2010)

-och så här ser de ut idag...

- att My och jag har en speciell relation är väl inte så svårt att se?

Alpackaprinsarna vill gärna hålla ihop, vara nära men inte FÖR nära. De har ett stort behov av personlig fri zon, vilket tydligt framgår av denna bild!

Här agerar Qatay vakt och ser något skrämmande - kanske en ekorre? (fniss)

Qatay, den lille härföraren, har ju tagit kommandot i vår flock om tre. I början marscherade han runt vid "matdags" (kamelmineraler) och tog en munfull av de andras bara för att han KUNDE.

Jag har börjat servera mineralerna ur små krubbor fästade på väggen, på så sätt behöver de inte missa kollen över närområden, som när de stoppar ner hela huvudet i hinkar.

Tamya äter sitt "kamelgodis", nöjd med att kunna se omgivningen samtidigt...

Men nu har framförallt Tamya börjat svara emot, och trots att Qatay som på bilden ovan är suktad så får han inte ta för sig. Det är fascinerade att betrakta samspelet mellan individerna och hur det förändras!