Jag skrev i mitt förra inlägg att både My och Tamya skyr den svartvita bollen som pesten. Eftersom jag börjat träna My med att klappa honom på halsen utan att ha honom i grimma eller i fålla, så fortsatte jag naturligt med klickern på just det beteendet.   Vid inkallningen "matte klappa My" kommer han fram och jag får stryka honom försiktig över hals och nacke. Det har jag gjort förut, men då när grimman var på...   Här har han all chans i världen att bara gå därifrån. jag är noga med att inte stå framför och blockera hans fria utväg.. VIKTIGT för en alpacka!

Jag för försiktig handen neråt bogen, mitt mål att att få komma neråt benet och få beröra det och så småningom få honom att hålla upp sin fot..

                     "Godis matte, nu var jag allt duktig!!!" 

Tamya är litet (jag menar mycket!) mer bekymrad över att bli berörd, men står gärna ganska nära och tittar intresserat på vad de andra två gör. Honom tränar jag genom att be honom komma fram till mig när jag kallar hans namn, nosen mot min hand = klick och godis.

             Vackre Tamya har alltid något sorgset frågande över sig... jag är   övertygad om att han fortfarande saknar sin bästis från uppväxten!

Alla tre gossarna vet vad de heter och det underlättar när de går fritt i hagen och man vill att en av dem ska komma fram till mig och träna.

För att träna pojkarna har jag skaffat en liten vit o svart minifotboll som jag trätt upp på en pinne. Killarna vet redan att en klick betyder "rätt gjort!" och att det följer en belöning = luzernpellets.

Nu var målet att de skulle bli nyfikna på bollen när jag höll upp den framför mig, närma sig och få klick/belöning. Qatay har uppfattningsförmåga som en kobra och är dessutom nyfiken och orädd. Han ville direkt undersöka den lustiga bollen.

                "Eh, kul boll det där, kan man göra nåt med den...?" 

Att man använder klickern kommer sig av att det tar en hel evighet att ge ett muntligt beröm, typ "braaaa", då har ögonblicket man vill förstärka/belöna redan passerat. Och i bruset av vårt (mitt) prat så är det mycket distinktare för djuret att uppfatta klickerns unika "KLICK".

Qatay lärde sig efter ett par klick att det var beröring av bollen med nosen som gällde.

                                  "Good boy"

Snart kunde jag hålla bollen på alla möjliga platser och Qatay visste precis vad jag ville.

De båda andra pojkarna tyckte att bollen var ruskigt otäck och de hade inga som helst planer på att närma sig den....

Nu har jag startat upp klickerträningen för alpackorna.  Min kompis Emily är jätteduktig på det och har tränat båda sina fina fjordhästar så, med stor framgång. Hon tog med en amerikansk kvinna, Carol, som studerar djurs beteende och var mycket intresserad av att klickerträna alpackor.

Första lektionen bestod mest i att utröna vad killarna gillade för motiverande godbitar, det provades cheerios, torkade bananskivor, äppelbitar mm, men det mesta ratades. Det är luzernpellets som gäller!

Mitt mål med det hela är att komma gossarna närmare inpå livet, bokstavligt i detta fall, att få dem att frivilligt stoppa nosarna i grimman och så småningom även kunna lyfta benen för att få klorna klippta.

Kolla My´s min; "Vad är det Emily vill, mammi....???"

Alpackaprinsarna vet vad de heter. När det är dags för godisutdelning vid träningen säger jag namnet och då sticker just den killen fram sin nos för att få luzernpelletsen. Visst försöker Qatay ALLTID att vara med på ett hörn, men han har blivit något bättre nu när jag har visat honom att man inte får göra precis vad man vill. Jag tror också att en avgörande orsak till att Q "håller sig litet på mattan" är att Tamya på allvar börjar ta över ledarskapet. Det var en syssla som Qatay tog på sig i början men nog inte riktigt klarade av. Tamya är vänlig men bestämd och får nu ta maten först utan att bli ifrågasatt. Förmodligen kan Qatay slappna av mer då.

Qatay behöver inte ha järnkoll på precis allt som händer.. skönt kanske han tycker?

Speciellt till Emily:  Alpackorna KAN ha öronen uppåt också, men har dem ofta bakåt för att hålla koll på världen där bakom, inte för att de är arga på nåt sätt..

Min förut så vite My har antagit en smutsgul färg..  rullar sig på jordfläckar!

Ni som ännu inte tröttnat på mina alpackafoton kan få se en fin fotoinstallation som vi gjorde igår, pojkarna och jag.

"Ställ nu upp er litet kul" uppmanade jag dem, och så här blev det!

Därefter utförde My och Qatay en "pas de deux"-balett med synkrona rörelser.

Vi har fått ett riktigt snölager. Buskar och blommor hänger tunga..

Alpackaprinsarna håller sig mycket inne i stallet och mumsar på höet. Onödigt att gå ut, verkar de tycka..

                           "Jaså matte, Du kommer på besök?" 

                 "Vadå gå ut "i friska luften"? Vi trivs så bra här inne..." 

Trots stalltycket så är pojkarna duktiga och går ut på sin toalett, något som glädjer matte oerhört. Det vore inte kul om de började göra sina behov inne...

Vart jag mig i hagen vänder.... så står älsklingen My strax bakom mig, lyfter jag kameran så får jag ständigt samma motiv, en vit mjuk nos och ett par stora mörka ögon...

Emily sa till mig häromdagen att på en del bilder ser alpackorna ut som Aliens, när de står sådär med nosen mot kameran och öronen vända bakåt..  så sant.

Men hur ska jag bära mig åt för att få AVSTÅNDSBILDER på My?

Han viker ju knappt från min sida!

- och när jag lämnar hagen tittar han långt och längtansfullt efter mig. Denna villkorslösa kärlek kan smälta vartenda hjärta!

Jag har sagt det förut, vissa djur kommer till en precis när de behövs i ens liv...

Att alpackor kan spotta verkar vara något som människor känner till. Det har varit en strid ström av nyfikna besökare som har kollat in alpackaprinsarna, och de flestas första spontana kommentar är "Spottar dom?"

Då förklarar jag att visst kan de spotta, och att de gör det på varandra om de är osams, men att de inte spottar på människor, dels för att de är rätt uppfostrade, och dels för att det händer bara om man stressar dem ofantligt mycket så att de får närmast dödsångest.. Då är spottandet (och sparkandet) deras försvarsmetod. Fast i första hand så flyr de förstås, de är flyktdjur ända ut i klospetsarna!

Igår råkade Tamya och My i gräl om något under vår träningsstund i fållan. Jag hade händerna fulla av Qatay (jo, jag fick på grimman även denna gång!) när jag hörde att det var en spottorgie borta i hörnet. BÅDA pojkarna var i full gång med att spotta på varandra. Hittills har jag bara sett My hota, alltså harkla sig, inte gå hela vägen och verkligen spotta.

Jag sa åt dem på skarpen, och som de duktiga gossar de är så slutade de genast. Men de tycker verkligen illa om smaken som blir i deras mun när magsaften kommer upp, det är ju magsaft som de spottar ut. Så båda två gick omkring med äcklade miner och halvöppna munnar. My lunkade efter mig utstötandes små ömkliga kvidanden, men jag sa åt honom att han faktiskt fick skylla sig själv, spottar man så smakar det pyton..

                Tamyas äcklade min, efter en kort stunds spottande

                   Det här var första gången jag fick se Mys "äckelmin"