Fram tills nu har båda stalldörrarna varit öppna, men med tilltagande kyla och isande nordanvindar har jag velat stänga den ena så att det inte blåser rakt igenom. Min rådgivare, alias alpackaguru, Sarah trodde att det skulle gå bra att stänga nu, pojkarna känner sig hemma här.

Så idag stängde jag ena dörren, och det verkade snarast öka mysfaktorn för prinsarna. När jag kom ner efter några timmar kom de yrvakna ut, fullt med halm i håret.

                              "Gomorron, jaså, var det dag än?"  

                                      Tamyas halmbocksvans

Allt eftersom betet avtar, ökar förstås alpackapojkarnas intresse för höet i stallets höhäck ...

Vi KAN samsas om vi bara vill!  Ofta är det litet gnabb mellan killarna när matte kommer ner till dem (jag MÅSTE ransonera luzernpelletsen, det är ju godiset som kan få dem att bråka, men även i viss mån uppmärksamheten) men vid höhäcken kan de minsann stå så fint alla tre och äta!'¨

Alpackor har en otrolig syn!  Första tiden här i hagen hos mig varnade de med ett skrikläte som låter ungefär som en rovfågel, så fort de såg något som verkade farligt (= fyrbenta förmodade alpackaätande rovdjur...?)

En dag hörde jag att alla TRE kvittrade upprört, så jag begav mig genast ner till hagen och frågade dem vad det var. De stirrade alla i en riktning där jag inte kunde upptäcka något misstänkt alls. Efter mycket spejande kunde jag till slut upptäcka två små kattöron som stack upp ovanför gräset en bra bit bort.. knappt synbara.

Igår morse kikade jag ut genom mitt badrumsfönster, varifrån jag har en bra spej ner mot stalldörrarna. Det småregnade, så jag såg Mys långa hals där i dörröppningen, där han gillar att ligga för att hålla koll utåt. När jag fladdrade i gardinen (det är väl ca 75 meter ner till stallet) så tvärvände han huvudet och STIRRADE upp mot mig. Han hade noterat att det fladdrade i gardinen! Snacka om örnblick!

Tamya skulle gärna vilja lära känna sin matte närmare..

My kan se rakt in i sin mattes själ och tankevärld...

Quatay, han bryr sig bara om att lista ut vilken ficka matte har godiset i..!

Det finns ju fortfarande bete i hagen, men alpackapojkarna uppskattar också att kunna gå in och mumsa på litet hö emellanåt..

Som jag tjatat om tidigare, vill alpackor inte ha någon, vare sig människa eller en annan alpacka, för tätt inpå sig. Deras behov av personlig zon är stor. För det mesta vistas de "i klump" i hagen, som här:

Att som fräcke Qatay här på bilden nedan, gå nära inpå en annan är mycket respektlöst och renderar ett harklande ljud av "den påhoppade" och betyder "om Du inte går undan så kommer jag att spotta på Dig!"   Det hjälper för det mesta, så det är mycket ovanligt i min hage att det förekommer någon egentlig spottning. Men varningarna är talrika!

Att då få massera sin ´packapojke My i nacken, och se att han NJUTER av det, det är väl en ynnest om någon, med dessa djur?  foto: Sarah Mannheimer

Följande Sarahs goda råd så skippade jag allt "procedurande" och mjukt prat, rakt in i fållan bara och grabbade Qatay, grimman kom på plats på nolltid. Inte för att han FRIVILLIGT stack in nosen i den, men bra gick det. "Less talk, more do" var väl melodin för den här tuffe busungen...

Han såg rätt förvånad ut!  Fick ha grimman på sig en stund inne i fållan, sen tog jag av den, gick hur bra som helst, och så släppte jag ut dem. Hela övningen tog väl - 3 minuter totalt!

Ja det var ju inga svårigheter för Sarah att hantera Qatay. Inga krumeluriga procedurer, bara handen runt den långa halsen och grimman på...

Jag fick mig en tankeställare, förmodligen har jag varit för försiktig och för trevande. Vissa pojkar kräver känslighet och andra mer "PANG på rödbetan!"

Väl försedd med grimma och lina så är Qatay en ängel att hantera. Här fick husse sin första ledträning.