God morgon 2011!

Alpackaprinsarna var till min oerhörda lättnad mycket coola igår kväll/inatt, trots att det bammade och smällde bra nog vid 12-snåret. Jag tittade till dem då och då under kvällen, men de låg inne i det upplysta stallet och tuggade på sitt goda hö, helt lugna.

All snö som ligger här plus det intensiva snöfallet under kvällen dämpade förstås de fruktansvärda raketljuden, men det rätt mycket ändå. De kom ut och kikade men verkade inte speciellt upprörda. När jag bad dem att gå in igen så lydde de snällt. När jag sen släckte lysena så tyckte de att det var dags att gå och nana, och då var jag omgiven av tre luddiga och mjuka varelser, inte ett enda mmmm:ande under hela kvällen (alpackor låter med ett hummande ljud om de är oroliga eller undrande)

En ängslig matte kan lägga nyårsnatten 2010-11 till handlingarna!

- tar en vilopaus i snön  (de har hört att jag gör mig lustig över att de bara kurar inne i stallet!) och vi önskar er alla en lugn och trevlig helg!

Prinsarna går ut, om än inte så gärna... OM man skottar upp gångar åt dem!

Allra helst ligger de inne och trynar på halmbolstren.. och smaskar hö så att det kommer ut ur öronen... nu när vi har minus 25 grader..

Hej matte, om du går före så kan vi väl gå ut ett tag?

Tamya tittar fortfarande litet skeptiskt på mig, han verkar inte ha kommit underfund med vad jag är för en???

-men My - ja ni vet!

Jag är mycket förtjust i mina alpackapojkar. Aldrig hade jag anat att jag skulle falla så för dem! Dessa stolta djur med sin stora integritet, sitt absoluta behov av flocken och sin uppenbara avsky mot att bli berörda. Att umgås med dem kräver fingertoppskänsla och stort tålamod. För att inte tala om tid. Är man stressad på något sätt så kan man glömma alla former av träning och närhet.

Nu har jag haft turen att få träna finkänsligt uppförande med mina nerviga islandsgossar. Där gällde det att fråga artigt om medverkan istället för att, så vanligt inom hästvärlden, befalla.

Stjärngossen Tamya 

Vilkestarke Qatay har genom sin entusiasm för klickerträningen kommit ljusår på väg i vår relation. Nu är han och jag ute på promenad varje dag! Han tycker att det är väldigt spännande och travar med vid min sida som en liten hund.

My, mitt hjärtas pojk, är också han mycket duktig vid träningen och låter sig masseras och klappas och verkar t o m uppskatta beröringen och kontakten. När jag än är i hagen så har jag hans kärleksfulla blick stadigt fästad på mig...

Alltid alltid!

De tre vackra alpackaprinsarna lär mig varje dag hur viktigt det är att stanna upp i nuet, att andas lugnt, att bara VARA...  helt avspänd men ändå fokuserad. Mindfulness i praktiken. Kan det bli bättre?

Klickerträningen har helt ändrat förhållandet mellan fd busen Qatay och mig..  han har blivit uppmärksam och följsam och vill gärna att vi ska träna, men är inte längre påstridig utan bara positiv. Han lämnar höet och de andra för att komma ut till mig när jag skrapar deras toa, och när jag frågar om vi ska träna, så bjuder han direkt på en backning!

Snönos

Du är så söt när man ser spetsen på Din tunga....

Gitte och hennes kadriljträning med islänningarna inspirerade oss. Så, nu går vi runt i HÖGER varv.....

När tempen stigit till över "bara" minus 10, så går alpackaprinsarna gärna ut i snön. Speciellt när vi snöslungat upp små gångar åt dem. Men de går även "offpist"...

Genom snön kommer en kamelkaravan..

                                        De tre vise männen...

Alpackaprinsarna hälsar att de mår förträffligt, men föredrar att ligga och jäsa inne i halmen framför att gå ut och vada i snön.  Men när matte snöslungat upp några gångar så går det bra att ta en liten promenad ute. Och toan sköter de fortfarande förträffligt, alla tre går lydigt ut när det är dags...

"Mammi, vi vill träna litet igen!!! "    -"Sorry boys, för kallt!!!"  (- 20 C)