Av någon anledning har Qatay ett fult öga till My. Svartis? Alltsomoftast passar han på att bita My i örat. När jag säger till, så tittar han så oskyldigt och ser ut som om han inte alls förstår vad jag menar....

Det kanske inte syns så bra på bilden, men här biter Qatay i My´s ull!

Jag försöker peppa My och säger till honom att han är störst av de tre, men han är en sån softie, så han vill inte ge igen.

  Här har både Qatay och Tamya gått ihop för att trakassera stackars My.

När kvällshimlen rodnar vackert orange-rött gör gossen Qatay sin kvällgymnastik!

Redan från första början verkade vite My ha drabbats av en oförklarlig kärlek till mig....  Om ni kollar tillbaka under kategorin  "alpackaprinsarna" så kan ni se ett otal bilder av My där han tittar på mig med längtande kärleksblick...

Och kärleken är besvarad. Man kan inte annat än älska den mjuke, goe killen!!!

(kikar över under dörrkanten)"Mammi, är du där?"

På tal om stugsittare, så halmade vi stugan igår. Prinsarna älskar att hoppa omkring i den lösa, fina halmen.

Och vem gillar inte sköna mjuka bolster?

I alla fall MINDRE med ull, det verkar logiskt?

Mina pojkar vistas mycket gärna i sitt stall, inte bara i dåligt väder. När jag jämför med andras alpackabilder, så tycker jag att mina har rätt futtigt med ull, även om den är tät. Det borde ju bildas mer ull om alpackorna vistas mycket i kylan...  Någon?

Tamya i dörren, "hej matte, jag tänker gå in och lägga mig nu!"

My har varit ute i regnet, nu är han gul, inte vit!

Jag har alltid varit något av en kycklingmamma för mina djur. Mån om deras bästa, orolig för att något ska gå snett. Djuren har alltid kommit först och främst.

Nu stryker vargar och lo runt knuten. De sk Rialavargarna finns alldeles i närheten, och med fjolårsvalparna och nya ungar på gång kan man tänka sig att matbehovet är stort. Det sägs att vargflocken behöver minst ett rådjur om dagen, och man kan undra hur många rådjur det överhuvudtaget finns kvar, efter jägarnas skattningar och de hårda vintrarna på det....

"Våra" rådjur har inte synts till på länge...

Länsstyrelsen i Stockholm har beslutat att det ska få finnas två vargfamiljer och 12 lodjurfamiljer i detta tättbefolkade län. Jag har ingenting emot rovdjur, de har all rätt i världen att leva, men tycker att det är olyckligt om de ska bo så nära människor att det är oundvikligt med konflikter.

Och om de vilda bytesdjuren tar slut, vad ska rovdjuren leva av???

Får, hundar, katter, ett och annat barn kanske, och alpackor?

Att bli spottad på tror jag knappast avskräcker en varg....?

Det känns kymigt att erkänna det, men varje morgon vaknar jag faktiskt med en känsla av osäkerhet ända tills jag kunnat kika ner och se någon av mina pojkar i stalldörren, levande och fridfullt idisslande.

Och jag hoppas att det får fortsätta så....

Lillebror med snart myndig son var på besök. Lillebror har de träffat förut. I jämförelse med hans dryga 2 meter ser de pluttigt små ut....

Kolla in Tamyas misstänksamma blick... han är inte lättflörtad han!

Men Qatay och My är nyfikna och går gärna fram. Fast My håller förstås också koll på matte....

Jag tog in My och Tamya i fållan för att grabbarna skulle få känna på den mjuka ullen. Qatay fick stanna utanför, för han vill gärna vara i fokus - hela tiden!  My tar glatt godisarna, men Tamya, han låtsas att han inte är där....