Jag har alltid varit något av en kycklingmamma för mina djur. Mån om deras bästa, orolig för att något ska gå snett. Djuren har alltid kommit först och främst.
Nu stryker vargar och lo runt knuten. De sk Rialavargarna finns alldeles i närheten, och med fjolårsvalparna och nya ungar på gång kan man tänka sig att matbehovet är stort. Det sägs att vargflocken behöver minst ett rådjur om dagen, och man kan undra hur många rådjur det överhuvudtaget finns kvar, efter jägarnas skattningar och de hårda vintrarna på det....
"Våra" rådjur har inte synts till på länge...
Länsstyrelsen i Stockholm har beslutat att det ska få finnas två vargfamiljer och 12 lodjurfamiljer i detta tättbefolkade län. Jag har ingenting emot rovdjur, de har all rätt i världen att leva, men tycker att det är olyckligt om de ska bo så nära människor att det är oundvikligt med konflikter.
Och om de vilda bytesdjuren tar slut, vad ska rovdjuren leva av???
Får, hundar, katter, ett och annat barn kanske, och alpackor?
Att bli spottad på tror jag knappast avskräcker en varg....?
Det känns kymigt att erkänna det, men varje morgon vaknar jag faktiskt med en känsla av osäkerhet ända tills jag kunnat kika ner och se någon av mina pojkar i stalldörren, levande och fridfullt idisslande.
Och jag hoppas att det får fortsätta så....
Kim
15 mars 2011 13:09
Hoppas verkligen att det bara är hönsmamman i dej som skapar oron! och att inte vargen är en överhängande risk ...
Att oroa sig är inte nyttigt...hmm ta hand om dej själv.
kram
http://varmt.bloggplatsen.se
Alpackaprinsarnas blogg
15 mars 2011 19:31
Tjaa, med en hungrig vargfamilj på ett par mils avstånd, vargar som utan vidare kan tillryggalägga en sträcka på 8-10 mil för att söka föda, en hage med veka bytesdjur i och ett staket som f n är löjligt lågt p g a snön, så är det ju inte underligt att man (jag) är orolig mellan varven! Fast jag VET att det inte är nyttigt, man kan intala sig, men det funkar ju inte så!!!!!!!! Oron har ett eget liv!
Birgitta
15 mars 2011 20:10
Hua..vi har lodjur i krokarna men dom tar knappast en fet ponny..Har dock vänner i utkanten av Uppsala och dom har varit tvungna att sätta upp extra varg stängsel runt sina får..dom fick några dödade för ett par år sedan..tror det är el-vajer staket som sitter tätt som dom satt upp med massa el i.Funkar i alla fall för alla fåren klarade sig förra sommaren..Förstår din oro för killara..lätta byten för hungriga storvovvar..
Uchss och fy..Hoppas inget händer dom.Kram B
http://www.lundin.dinstudio.se
Vivi
16 mars 2011 07:19
Jag förstår din oro, men i dag glömmer vi den för en stund. Grattis på födelsedagen!
Katarina
16 mars 2011 23:01
Ser ut som att du fyller år!? Grattis! Vi har också varg och lo i krokarna, ryktas det, och jag är också lite orolig för alpackornas skull. särskilt för fölen som kommer sedan... Tur de kommer på sommaren! Vi har i alla fall gott om rådjur och dovhjort här, så vi hoppas vargarna tar dem stället.
http://www.karoscorner.blogspot.com
Kicki
17 mars 2011 09:33
håller med dig. självklart ska rovdjuren få finnas. men när vi tvåbeningar nu har brett ut oss som vi gjort och tagit över naturen,så är det i min mening mer humant att försöka hålla dem där de faktiskt har möjlighet att leva ett mer normalt rovdjursliv...
rätt sak på rätt plats så att säga.
och faktiskt...jag är fortfarande ganska övertygad om vad som faktiskt orsakade den där ruskiga händelsen, "duvetvad", men jag avhåller mig från att spekulera och diskutera det, för trots allt så kommer vi aldrig med säkerhet få veta...
kram
http://kaa.bloggplatsen.se
Alpackaprinsarnas blogg
17 mars 2011 11:45
Jag har nog också funderingar åt det hållet. Men som sagt, veta får man aldrig!