Vårt liv är en livsfläkt

en saga, en dröm

En droppe som faller

i tidernas ström

Den skimrar i regnbågens färg

en minut

Brister och faller

och drömmen är slut

Nils Ferlin

En snygg och smidig liten kamera som kan ALLT och litet till... men för komplicerad för mig!  Jag köpte den för några veckor sen, nypris 1.799 plus minneskort på 4 GB (129 kr) men slumpar den för 1300 spänn till någon med större intresse av teknik. Givetvis finns alla inst.cd:ar och laddare mm med!

Ring gärna!

Nää, det är inte så att här väntas bebisar på nåt håll.. det är bara jag som väntar på litet samarbete från Alpackapojkarna, för jag ska lämna in träckprov!

I måndags började jag, Tamya gick så lydigt på toaletten, efter nån halvtimme följde Qatay hans exempel. Yepeee - två av tre! Det här skulle nog gå som smort!

Qatay gör vad han ska, ser något störd ut här (förlåt Q)atay, så ofint att fota)

Men My! Inte kan man tvinga någon till det här. Det är bara att vänta. Och vänta, det gjorde jag. Till slut var jag kall som en isglass och var tvungen att ge upp. Samma sak hände måndag em.  Och tisdag morgon. Och tisdag kväll. Båda de andra bajsade efter ett tags väntan, men My var hopplös. han stod där nära mig, men inte ville han gå på toa. Om jag gick en bit bort, gick han bara med.

Till slut - jag bävade - gick My upp på det lilla "toaberget" och gjorde sig beredd. Ni som har häst vet att man kan få ut några bollar genom att skrämma hästarna (FY!) om man blir desperat. Detta går inte med alpackor! Blir de det minsta störda, så avbryter de toalettbestyren. De behöver lugn och ro och kan stå där och strila hur länge som helst (speciellt när man väntar verkar det ta en evighet)

Och vad tror ni hände? Jo, busige Qatay kom och försökte bita My i ena örat. Så var den seansen slut! För en stund lade jag min positiva förstärkningsträning åt sidan och sa en del otryckbart till gossen Q. Mer väntan. Och, slutligen, till min stora lycka, gick My och gjorde sitt han också. Och jag kunde åka till brevlådan och posta kuvertet till SVA.

Man kanske måste tillhöra min eminenta åldergrupp för att minnas denna dallrande efterrättsdröm? JAG minns när mamma sa att vi skulle få det till efterrätt, hela dagen lystes upp och man var explosivt förväntantsfull...

Jell-O fanns i flera olika smaker, vilket innebar att de hade alla möjliga giftiga färgnyanser. För det är tydligen vad de innehåller: Färgämnen, konsistensgivare, nuffror av alla de slag... Men vem tänkte på det när man var 7 år? Inte ens de vuxna gjorde det.

Häromveckan träffade jag till min stora förvåning på en hylla i det stora matvaruhuset där de hade samlat "amerikanska varor". Och där fanns Jell-O! Darrande av upphetsning köpte jag en förpackning och gladde mig åt att få återuppliva barndomens Jell-O-känsla.

Jag rörde ihop pulvret med hett vatten och lät det stå ute i frysboxkylan för att stelna. Sen satte jag skeden i det. Min man sa att han inte ville ha något att göra med eländet, så jag fick ha den alldeles för mig själv. En sked - en tugga- Tvviiiii.. Något så äckligt var det länge sen jag åt. Det smakade konstgjort och - ja vedervärdigt. In i komposten med det. Där tog en barndomsdröm slut. Abrupt.