Det måste väl finnas någon som gillar den här låten? Någon? Och videon, den är helt mästerligt gjord!  COME ON!!!

Jag har litet svårt att förstå den nästan religiösa upplevelse folk verkar få när de nuddar vid kanten till Dödsdalen - nämligen att livet efteråt blir så mycket mer värdefullt. Ni känner igen rubrikerna.

"Undkom lavinen, nu lever han "på riktigt".

"Efter flygkraschen, som hon mirakulöst överlevde, betyder varje dag mycket mer för henne. "

"XX bekämpade cancern, nu upplever hon vilken gåva livet är och lever till fullo!"   Ni känner igen rubrikerna.

Varför ska det behöva vara så att man nästan dör för att kunna uppskatta att man lever? Borde inte varje morgon för oss innebära att man slår upp sina ögon med ett triumfartat vrål: "Jag LEVER, även i dag!" Borde man inte andäktigt kliva ut på sin trappa, andas in den friska luften och bejubla livets mystiska gåta, träden som slår ut vår efter vår, snön som lägger sig, som smälter, som kommer igen.... blommorna som prunkar och doftar.

Man vet aldrig vilken dag som kan bli den sista, och borde sålunde leva därefter. Ringa det där samtalet, skicka mailet man gått och dragit på, berätta för människor som man tycker om hur mycket man tycker om dem...  Det värsta vore att jag (eller de) lägger näsan i vädret utan att ha sagt det som borde sägas. Så tycker jag. Vad tycker Du? Varför vänta till nästa vecka? Då är Du kanske död!