Jag har alltid varit något av en kycklingmamma för mina djur. Mån om deras bästa, orolig för att något ska gå snett. Djuren har alltid kommit först och främst.

Nu stryker vargar och lo runt knuten. De sk Rialavargarna finns alldeles i närheten, och med fjolårsvalparna och nya ungar på gång kan man tänka sig att matbehovet är stort. Det sägs att vargflocken behöver minst ett rådjur om dagen, och man kan undra hur många rådjur det överhuvudtaget finns kvar, efter jägarnas skattningar och de hårda vintrarna på det....

"Våra" rådjur har inte synts till på länge...

Länsstyrelsen i Stockholm har beslutat att det ska få finnas två vargfamiljer och 12 lodjurfamiljer i detta tättbefolkade län. Jag har ingenting emot rovdjur, de har all rätt i världen att leva, men tycker att det är olyckligt om de ska bo så nära människor att det är oundvikligt med konflikter.

Och om de vilda bytesdjuren tar slut, vad ska rovdjuren leva av???

Får, hundar, katter, ett och annat barn kanske, och alpackor?

Att bli spottad på tror jag knappast avskräcker en varg....?

Det känns kymigt att erkänna det, men varje morgon vaknar jag faktiskt med en känsla av osäkerhet ända tills jag kunnat kika ner och se någon av mina pojkar i stalldörren, levande och fridfullt idisslande.

Och jag hoppas att det får fortsätta så....