Så här ser det ut nere i alpackahagen!

Min mörkbrune alpackagosse är en riktigt bussig kille! Tänk att jag i vintras nästan höll på att lämna tillbaka honom! Vår relation har förbättrats sådär en tusen procent......

Att gå ut och gå med honom är ett rent nöje. Lydigare än hunden!

Husse plåtade en helt vanlig dag...

Sarah berättade att alpackorna gillar att duscha när det är riktigt hett... idag tog vi fram slangen, och de tre musketörerna kom galopperande!

                                  My njuter av den svala duschen...

                                     Gosigt att bli våt

       Den som blir mest exalterad är Tamya. Qatay rullar sig redan!

Alpackaprinsarna undrar när det ska bli fest nere i lusthuset?

  Vi vaktar väl vid dörren så kan ingen smita in utan oss.....

Numera går tre gazelliknande varelser nere i hagen, men jag har redan vant mig vid deras "makeover".

  Qatay har den mest fantastiska sammetspäls, så vackert svart- och brunskimrande, och MJUK! När jag får smeka deras lena halsar så känner jag mig benådad!

Känner Du igen blicken?

Med eller utan ull

-blicken är av kärlek full

Jag förstår att en del av er kan tycka att klippningen ser brutal ut och att det nästan kan tyckas vara djurplågeri i era ögon. Jag hade ju själv, som jag skrev, rätt mycket ångest inför klippningen, efter att ha sett en video på You Tube.

Men - efter att ha varit med själv har jag förstått varför man gör så här.

Alpackans natur är mycket nyfiken men samtidigt har de en oerhörd integritet och fasar för att bli vidrörda av NÅGON enda varelse (undantaget är crian o modern).  Detta kan nog vara svårt för någon att förstå om man inte upplevt det!

Jag anser mig ingalunda vara alpackaexpert,tro inte det, har bara haft mina djur i snart ett år. Men jag har ändå fått en mycket god bild av alpackans beteende och psyke. De är alla tre uppfödda hos kärleksfulla och djurvänliga människor som gjort allt för att undvika att stressa dem. Trots det var de väldigt skygga under den första tiden, det var inte bara en ny plats utan en ny människa som de skulle lära känna (nämligen mig).

Jag har umgåtts med dem minst tre gånger per dag. Jag har fodrat dem, gjort rent hos dem, pratat med dem och i viss mån tränat dem. De har nu förtroende för mig, kommer när jag ropar, går med in i fållan, och nu kan jag utan svårighet sätta på dem grimman utan hjälpmedel som catchrope och annat som man ofta använder. Qatay och My får jag smeka försiktigt, Tamya kan jag beröra (t ex bodyscora) när han har grimman på sig. Och att få smeka en alpacka som är lös och frivillig, det är en YNNEST ska ni veta!

Men om jag skulle binda fast dem och komma med en surrande klippmaskin och försöka klippa dem, då skulle de 1) omedelbart lägga sig ner (ett av alpackans försvarsbeteenden) och 2)  efter kort tid bli kolossalt stressade och därmed förmodligen överhettade i sin tjocka ull. Alpackor kan lätt dö av stress!

Det har alltså ingenting med tidsbrist eller bekvämlighet hos människan att göra, hade jag lagt ner samma tid på en vildhäst som jag lagt ner på mina alpackor så skulle den säkert gå att både rida och köra vid det här laget! Istället är det av respekt för alpackans speciella natur som man måste göra klippningen snabb och så stressfri som möjligt!

Personligen är jag övertygad om att det är mycket värre att piska och sporra en ovillig häst över höga hinder. Eller att rida rollkur med hårda, plågsamma bett i hästmunnen. Eller att låta en hingst leva i ensamhet hela sitt liv. Eller att hålla en häst i en box utan att någonsin få gå ut i en hage som är så stor att den kan springa och få umgås med andra hästar.....  listan kan bli oändlig över djur som verkligen plågas!

                  Matte och My har en kärleksfull stund med massage

Det var skönt tyckte prinsarna att bli av med all ull. För när solen gassade och det var 26 plus blev de bra varma därunder!  Igår njöt de för fullt i gräset...

Det kändes ju litet onödigt att det skulle bli stormvindar just nu, men - det blev insektsfritt, och luften var ljummen...

Jag måste tacka de suveräna uppfödarna Sarah och Fredrik Mannheimer för all deras hjälp, som igår med klippningen! Hur skulle jag klara mig utan dem? Även lilla Junia förtjänar ett stort tack. hon vet precis hur allt ska gå till och har ett enormt intresse för alpackorna och ett naturligt handlag.