Första gången i hästarnas dal... kärt besök....   Sammie blev förtjust i de två söta lhaso apsoflickorna..   se hans egen sida!

Nyponros ville som vanligt gärna döda en liten hund...  men misslyckades med en hårsmån...  Kan det ha varit de stygga stora hundarna som jagade henne i hagen i våras som gjort henne så hatisk mot hundar? Jag antar det.

Kära Bodil Malmsten! Inte för att Du kommer att läsa detta, tror jag inte, men jag skulle ändå vilja sända Dig en hälsning.

Läser ofta med glädje och ibland förfäran inläggen på Din blogg, (se länk nedan till höger) tyvärr kan man nuförtiden inte lämna kommentarer  (men det KAN man på min, förf. kommentar)..  det var väl för många knäppskallar som lämnade kryptiska meddelande hos Dig???

Så oerhört tragiskt att Du "förlorade Ditt Finistere.." Jag undrar ju bara hur det gick till? Flöt huset ner i Atlanten?   Har Du spelat bort det på poker? Tog vattenräkningarna knäcken på ekonomin?

Kan Du inte (eller någon annan som vet) stilla min nyfikenhet. Jag är uppriktigt ledsen över att inte längre få följa mullvadarnas framfart i Din trädgård och möta Madame C`s morgonfriska hälsningsfras: "Bon Jour, Madame!"

Nyponros: I morse sa matte att det var väldigt upprivet i min prinsessbox. Ja men, det ramlade ju ner en musunge i min vattenhink, jag försökte förstås rädda den! Vi djur måste hålla ihop.

Men det misslyckades. Matte hittade den lille stackarn när hon skulle göra ren vattnet. Han fick en högtidlig begravning.

Är det moraliskt rätt att "rädda" ett djur till varje pris? Hur mycket resurser får man lägga ner på att rädda ett hopplöst fall (djur) när det finns så många människor som lider och svälter?

Är det rätt att låta djur lida kopiöst för att vi ska känna oss bättre?

Tänker på en del fall, främst från USA, där många (rika) människor inte skyr några medel för att rädda sina "älsklingar"....   Såg en hund som saknade framben, och som fick kava sig fram över gräs och asfalt, med skavsår och inflammationer som följd. En vinthund hade både fram- och bakben amputerade på samma sida. Han fick försöka hitta något föremål, t ex ett träd, att luta sig mot när han stannade, annars ramlade han förstås omkull. Är det livskvalitet för ett djur? Själv blir jag gråtfärdig när jag ser sådant.

Misshandlade hundar som förlorat allt förtroende för människor skall till varje pris rehabiliteras, är det ens fullt möjligt? Att man gör allt för sitt husdjur, som ju är en familjemedlem, det kan jag förstå. Men hemlösa hundar, som inte har någon trygg punkt i tillvaron?

Såg också en häst (i USA förstås) som fick båda frambenen amputerade och försedda med proteser. Den klonkade sig saktfärdigt fram och såg verkligen olycklig ut, medan ägaren förtjust skrek "OOOooooo, ser ni så FINT den går...!!!" 

Är det rätt?

Gillar inte det där tvånget av presentköpande, för att det FÖRVÄNTAS av en..  kanske därför jag alltid haft svårt för julen?

Jag lider väl av nåt slags barnsligt trots, jag vill inte göra som alla andra bara "för att det ska vara så..."

När syster Annika berättade om jularna i Paris, där släktens barn tjuter av besvikelse när de inte får vad de önskat "VA - jag BESTÄLLDE ju en sån (whatever) av tomten - å så FÅR jag ingen!!!!"  så får jag gott med vatten på min kvarn. Precis så kan det vara, i ett nötskal!

Hellre då icke-födelsedagspresenter! Att få något man inte förväntat sig, när man inte förväntat sig det! Så ljuvligt det är! Något som man känner valts ut med hjärtat och med tanke just bara på mig, inte för att konventionerna bjuder att något måste köpas....

Puh, min kära nalle! Var det inte Du som myntade uttrycket icke-födelsedagspresenter? Så många klokheter i ett litet litet björnhuvud... Bilden har inte ett dugg med texten att göra! En fin liten käftsmäll bara...

Sätt på Animal Planet!

Misskötta och vanvårdade hästar som ser ut som levande skelett.

Hovar som är deformerade och väl aldrig har sett en hovslagare.

Magra hundvalpar fulla med löss som kravlar runt på dem.

Misshandlade hundar, en pitbullvalp hade 13 revbensfrakturer, två obrukbara framben och en skallfraktur efter en vedervärdig ägares "dressyr", den belagtogs och kunde inte stå på benen, ändå viftade den snällt på svansen och slickade veterinärens händer! Kanske kände den att de här människorna ville den väl?

Inget djur är vidrigare än människan!

Garanterat tårflöde!

Kanske bättre att inte titta alls.

Ibland tar jag mig en funderare på varför jag släpper ut mina tankar på bloggen. Ja varför? De flesta som skriver har väl nåt slags exhibitioniskt behov av att bli lästa? Att läsa sina ord och se sina bilder i en glättad tidningsupplaga ger en helt annan känsla än att se dem på ett rutat block hemma på skrivbordet. Rentav nån slags kick.

Men bloggen?

Att visa er bilder från min värld och på mina underbara djur, det är väl mer begripligt? Men alla de där tankarna? Jag försöker vara personlig utan att vara FÖR privat. Man ska inte bli illa till mods när man läser min blogg. Men det kanske man blir? Vad vet jag? Det är ju så få som kommenterar, så jag har ingen aning om era reaktioner.

Och det är väl det som känns tveksamt. Att så många läser utan att lämna ett enda spår, ett enda ord, efter sig. Det är DÄRFÖR jag har tjatat så om att ni ska kommentera! Inte för att inhösta beröm (fast ni får GÄRNA skriva att mina hästar är fina...) utan för att få en reaktion på mina ord.

Kanske bloggar jag helt enkelt för att sätta ord på mina tankar, inför mig själv? Men varför publicera det då? Kanske är det mitt sätt att visa omvärlden att jag finns???

Jag börjar undra om inte Nyponros fått alldeles fel namn? Hon borde nog istället ha hetat krigarprinsessan Xena?