Levad tillhör förstås grundövningarna!

Nyponros hade fart i benen idag. Vilken dag har hon inte? Det är bara jag som inte alltid har kameran med....

Nyponros är inte direkt osjälvständig av sig..  idag stod hon alldeles ensam på skogskullen. Som tur var fanns det inga elaka troll ute... bara matte...

Dimma är ett av mina favoritväder när jag ska fotografera. Och ja, jag GILLAR droppbehängda kala grenar mot dimmig bakgrund! Denna tagen i dag.

Lusthuset har stängt igen för vintersäsongen. Ja, ska jag vara ärlig så stängde det för flera månader sen...

Men nu SER det verkligen stängt ut!

I höst har timmerstockarna i väggarna svartnat. Allt ruttnar visst och möglar här i världen. Så i vår får vi väl måla det svart? Trist. Men det är bara världsliga ting, som Karlsson på taket sa....

Om Du inte har gjort dem själv förstås, egna fotomotiv mottages också med glädje. Men de köpta fula meningslösa tomtarna! Usch! Allra värst är det om det står ett namn där på en person som man gärna skulle vilja höra mer av, någon man inte träffat på åratal. Så skickar människan ett julkort! Med bara sitt namn under!

Spara dem och skicka till andra som vill ha dem. Min brevlåda har ett automatutkast som ser till att sådana kort hamnar direkt i soptunnan!

I år skickar jag inga jag heller. Vare sig fula tomtar eller egna foton. Bara så att Du vet....

PS digitala vykort är högst välkomna, om Du har komponerat dem SJÄLV och dragit ner bildstorleken så att den inte är flera MB!!!!!!  DS

Förra veckan var det mina stallboots. Denna vecka är det min nya, gosiga, tomteröda morgonrock.

"När har Du tid att gå i morgonrock?", frågar Du. "Du som stövlar ner till hästarna i arla gryning för att fodra och går och lägger Dig tidigt som attan..."

JO, mellan uppstigning och fodring. För om jag kliver upp vid fem, så går jag ändå ner och fodrar vid ungefär samma tid, sjutiden. Det blir två hela timmar att gona i morgonrocken det!

Denna plåga, dessa oändliga nätter!

Jag vrider och vänder mig men kan inte hitta ro. Kan inte sova. Tankarna far i skallen. Jag tänker, alltså är jag? (Descartes, "Je pense, donc je suis")

Min annars så mjuka säng famnar mig hårt. Lakanen skaver.  Kudden är obekväm.

Aldrig går minuterna så långsamt! Tiden har ju stannat! Hade jag inte delat hem och liv med mannen därnere, så hade jag stigit upp mitt i natten och vankat litet. Kanske skrivit i bloggen? Jag gör det nu. Dricker té. Äter en skorpa. Får smulor i morgonrocken. Mörkret är tjockt utanför.

Dessa oändliga nätter!