Sätt på Animal Planet!

Misskötta och vanvårdade hästar som ser ut som levande skelett.

Hovar som är deformerade och väl aldrig har sett en hovslagare.

Magra hundvalpar fulla med löss som kravlar runt på dem.

Misshandlade hundar, en pitbullvalp hade 13 revbensfrakturer, två obrukbara framben och en skallfraktur efter en vedervärdig ägares "dressyr", den belagtogs och kunde inte stå på benen, ändå viftade den snällt på svansen och slickade veterinärens händer! Kanske kände den att de här människorna ville den väl?

Inget djur är vidrigare än människan!

Garanterat tårflöde!

Kanske bättre att inte titta alls.

Ibland tar jag mig en funderare på varför jag släpper ut mina tankar på bloggen. Ja varför? De flesta som skriver har väl nåt slags exhibitioniskt behov av att bli lästa? Att läsa sina ord och se sina bilder i en glättad tidningsupplaga ger en helt annan känsla än att se dem på ett rutat block hemma på skrivbordet. Rentav nån slags kick.

Men bloggen?

Att visa er bilder från min värld och på mina underbara djur, det är väl mer begripligt? Men alla de där tankarna? Jag försöker vara personlig utan att vara FÖR privat. Man ska inte bli illa till mods när man läser min blogg. Men det kanske man blir? Vad vet jag? Det är ju så få som kommenterar, så jag har ingen aning om era reaktioner.

Och det är väl det som känns tveksamt. Att så många läser utan att lämna ett enda spår, ett enda ord, efter sig. Det är DÄRFÖR jag har tjatat så om att ni ska kommentera! Inte för att inhösta beröm (fast ni får GÄRNA skriva att mina hästar är fina...) utan för att få en reaktion på mina ord.

Kanske bloggar jag helt enkelt för att sätta ord på mina tankar, inför mig själv? Men varför publicera det då? Kanske är det mitt sätt att visa omvärlden att jag finns???