Tamya har hela den här tiden hållit mig på en noslängds avstånd. När de andra två gosat och generöst bjussat på sig och lekt med mig, så har han hållit litet på sin kant.... Men med tiden har han, efter mycket tittande, blivit intresserad av klickerträningen och är nu ganska duktig på att göra "touch" med liten boll. Men jag har inte kunnt röra vid honom när han är fri i hagen, i fållan har det gått om jag samtidigt hållit honom löst om halsen. Dock inte helt utan gurgel och protester!

Igår fick jag klappa honom försiktigt på halsen fritt ute i hagen! Jubel och klang! Det är ju så, att om djuret ifråga är väldigt känsligt, så blir man nästan tårögd när man får ett sånt förtroende! Ni som har hästar tycker väl återigen att det här inte låter riktigt klokt, om ni inte har varit i kontakt med några alpackor! Men sån är verkligheten. Att få röra är en ynnest! 

Redan från första början verkade vite My ha drabbats av en oförklarlig kärlek till mig....  Om ni kollar tillbaka under kategorin  "alpackaprinsarna" så kan ni se ett otal bilder av My där han tittar på mig med längtande kärleksblick...

Och kärleken är besvarad. Man kan inte annat än älska den mjuke, goe killen!!!

De annars så duktiga tjejerna misslyckades idag. Men man kan ju inte vara på topp jämt! Och Christer och Kalle är väl himla trevliga att lyssna på!!!! (kommentatorerna till all SVT:s skidskytte)

Jag känner en liten affenpincher vid namn Pepi. Han är fulsöt som ett litet troll och har en underbar personlighet. Svår att fotografera, men vad gör man inte...?

Affen betyder ju apa på tyska, och man kan ana ett sött litet apansikte därinne bland all päls.... 

Sammies husse har inte velat ta bort namnskylten som barnen på 4H-gården målade åt honom...  så där ställer vi fortfarande hundvatten när vi har gäster.

(kikar över under dörrkanten)"Mammi, är du där?"

På tal om stugsittare, så halmade vi stugan igår. Prinsarna älskar att hoppa omkring i den lösa, fina halmen.

Och vem gillar inte sköna mjuka bolster?

I alla fall MINDRE med ull, det verkar logiskt?

Mina pojkar vistas mycket gärna i sitt stall, inte bara i dåligt väder. När jag jämför med andras alpackabilder, så tycker jag att mina har rätt futtigt med ull, även om den är tät. Det borde ju bildas mer ull om alpackorna vistas mycket i kylan...  Någon?

Tamya i dörren, "hej matte, jag tänker gå in och lägga mig nu!"

My har varit ute i regnet, nu är han gul, inte vit!

-SÅ LÅT BLI ATT GE MIG BLOMMOR NÄR JAG DÖR!

Svärmor har kilat vidare... dött en rofylld död vid den aktningsvärda åldern om 91...  inte så mycket att säga om det. Vi hade ett mycket gott förhållande, även om vi bodde långt från varandra.

NU kryper det fram allehanda avlägsna släktingar som min man knappt visste fanns... när hon är DÖD! Varför? Det verkar väldigt viktigt att följa konvenansen med blommor och beklaganden, men var fanns de här människorna medan hon levde? Vad är det som framkallar det här fenomenet hos oss människor? Dåligt samvete? Traditioner? Min åsikt är, som rubriken lyder, bryr Du Dig inte medan jag lever, då kan Du också strunta i om jag dör! Basta!