Jag har alltid varit något av en kycklingmamma för mina djur. Mån om deras bästa, orolig för att något ska gå snett. Djuren har alltid kommit först och främst.

Nu stryker vargar och lo runt knuten. De sk Rialavargarna finns alldeles i närheten, och med fjolårsvalparna och nya ungar på gång kan man tänka sig att matbehovet är stort. Det sägs att vargflocken behöver minst ett rådjur om dagen, och man kan undra hur många rådjur det överhuvudtaget finns kvar, efter jägarnas skattningar och de hårda vintrarna på det....

"Våra" rådjur har inte synts till på länge...

Länsstyrelsen i Stockholm har beslutat att det ska få finnas två vargfamiljer och 12 lodjurfamiljer i detta tättbefolkade län. Jag har ingenting emot rovdjur, de har all rätt i världen att leva, men tycker att det är olyckligt om de ska bo så nära människor att det är oundvikligt med konflikter.

Och om de vilda bytesdjuren tar slut, vad ska rovdjuren leva av???

Får, hundar, katter, ett och annat barn kanske, och alpackor?

Att bli spottad på tror jag knappast avskräcker en varg....?

Det känns kymigt att erkänna det, men varje morgon vaknar jag faktiskt med en känsla av osäkerhet ända tills jag kunnat kika ner och se någon av mina pojkar i stalldörren, levande och fridfullt idisslande.

Och jag hoppas att det får fortsätta så....

Världskatastrofer och jordens undergång verkar inte intressera så många. Så jag krymper mig tillbaka till skala 1:1.

Min loppisssvan har fått en kompis. Den lilla tvålkoppssvanen från min barndom dök upp som en överraskning, den hade vegeterat i herrans många år hos min bror.

Gräv där Du står!  Jag tittade just under de välanvända ridbootsen som jag alltid går i. Där flockades alpackapluttar.

Även om min blogg normalt inte är speciellt världstillvänd, så går det ju inte att förbigå katastrofen i och kring Japan.

Bilder av kringstudsande bilar, hus och fartyg flimrade förbi i teverutan. Var detta inte en katastroffilm, händer det i verkligheten? Bilarna såg ut som leksaksbilar som något elakt barn kastade kring sig.

Kärnkraftverk byggda över jordbävningsområden, "allt är under kontroll" ropar den svettige säkerhetsansvarige, alltmedan kylsystemen slagits ut och reaktorerna är på väg mot härdsmälta. Följderna kan endast anas.

Vi närmar oss 2012, året då jorden enligt Mayfolkets urgamla förutsägelser skall gå under. Jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar, stormar, allt ökar oroväckande, men är "normala avvikelser" enligt vetenskapsmännen. Vad vet vi? Våra skygglappar har aldrig varit större än nu.

Passa på och lev nu. Vardagens triviala små problem synes plötsligt så minimala, knappt synliga för blotta ögat.

Lillebror med snart myndig son var på besök. Lillebror har de träffat förut. I jämförelse med hans dryga 2 meter ser de pluttigt små ut....

Kolla in Tamyas misstänksamma blick... han är inte lättflörtad han!

Men Qatay och My är nyfikna och går gärna fram. Fast My håller förstås också koll på matte....

Jag tog in My och Tamya i fållan för att grabbarna skulle få känna på den mjuka ullen. Qatay fick stanna utanför, för han vill gärna vara i fokus - hela tiden!  My tar glatt godisarna, men Tamya, han låtsas att han inte är där....

Det kom ett mail från Norge... Vackra lilla Meya är död! Hon blev bara 3 år. Hennes ena bakben hade fastnat mellan två träd och var krossat. Mina tankar går till Wenche, som sörjer henne djupt.

Nu får hon leka med Vhiskur, sin älsklingsgubbe...

I tårar      ex-matten

Idag är det som sagt Int Kvinnodagen. Vad passar bättre då än ett foto på den fantastiska 60+ ridgruppen hos Ytte, Grävelsta Islandshästar.

Fr vä Ingela, Maud, Laila, Jeanette och Kerstin. Ytte hade hunnit iväg för att passa barnbarnen!

Pojkarna gillar att få varmt vatten när det är kalla mornar. Thermobaren håller cirka 5-6 plusgrader oavsett utetemp, men att få vatten som är 20 grader, det är mumma!

-och de snaskar ivrigt på alla gran- och tallkvistar jag lägger in i hagen!

Här är alpackaflickan Rosa Louise, som förekom i ett inlägg för någon vecka sedan. Men här är hon knappt två månader gammal och har redan kommit på hur roligt det är att åka kana nerför branten...    foto: Madeleine Kihlberg, Kusipacha Alpacka