Ni som följt bloggen ett tag vet att jag började klickerträna Qatay för att försöka styra hans mycket energiska och framfusigt nafsiga beteende. Han svarade mycket snabbt på det här och tycker att det är jättekul att träna.  Nästan varje dag  gör vi några små övningar som tar ett par minuter. När jag tar fram klickern och någon av targetarna så studsar han av förtjusning. Intresset är inte att ta miste på!

Matte lägger fram lilla bollen. Alla bilderna i denna serie är tagna av snälle grannen Peter Nordahl. Det tackar vi för!

Vi börjar med ett enkelt "touch".  Här med grimman. MYCKET praktiskt, eftersom  det var ett väldigt sjå att få på honom grimman förut!

Han kan skilja på "boll" - då puttar han bollen med nosen.....

- och "spela" då han sparkar bollen...

Han kan också pingla i små klockor  ("Touch")

De andra två pojkarna har intresserat tittat på och har blivit så intresserade av träningen så de har lärt sig "touch" och följer targeten ända in i skötselboxen, som de förut inte ens ville gå i närheten av. För att kunna träna Qatay ostört måste jag sätta de andra i fållan, annars blir det trängsel -"jag vill också träna!" och avundsjuka...    jag vill tacka Emily och Ann-Louise för all hjälp och inspiration! Det här är toppen! 

Har återfått kontakten med min ungdoms bästaste brevvän, T från Landskrona. SÅ häftigt! Internet kan vara fenomenalt när man ska hitta folk... Och då är det ju en fördel att heta nåt lite ovanligt.

Jag är bara tvungen att sätta in ett foto som jag -68 skickade till nämnde T - och som han nu scannat och skickat till mig - det är inte utan att man såg fräschare ut för 40 år sedan!

Då...

-och nu..

Sådär ja, nu har jag slitit och sorterat alla inlägg fr o m mars i fjol i olika kategorier. Då kan Du klicka på just den kategori som Du vill kika på och slipper bläddra i all evighet. Vill Du gå längre tillbaka så går det att gå till bloggens början 2008 och framåt, men så långt orkade inte jag....

Fridens!

Var ute på en härligt solig promenad med grannarna och ett gäng pudlar. Passade på att ta några porträtt...

Här är mellanpudeltiken Tindra, som fyller 11 i år

Nykomlingen mellanpudeln Mynta, som bara är drygt 4 månader

Och sist men inte minst, storpudeltiken Mirou, som är tillfälligt inackorderad hos grannarna medan hennes matte är i Argentina

Vårt liv är en livsfläkt

en saga, en dröm

En droppe som faller

i tidernas ström

Den skimrar i regnbågens färg

en minut

Brister och faller

och drömmen är slut

Nils Ferlin

En snygg och smidig liten kamera som kan ALLT och litet till... men för komplicerad för mig!  Jag köpte den för några veckor sen, nypris 1.799 plus minneskort på 4 GB (129 kr) men slumpar den för 1300 spänn till någon med större intresse av teknik. Givetvis finns alla inst.cd:ar och laddare mm med!

Ring gärna!

Nää, det är inte så att här väntas bebisar på nåt håll.. det är bara jag som väntar på litet samarbete från Alpackapojkarna, för jag ska lämna in träckprov!

I måndags började jag, Tamya gick så lydigt på toaletten, efter nån halvtimme följde Qatay hans exempel. Yepeee - två av tre! Det här skulle nog gå som smort!

Qatay gör vad han ska, ser något störd ut här (förlåt Q)atay, så ofint att fota)

Men My! Inte kan man tvinga någon till det här. Det är bara att vänta. Och vänta, det gjorde jag. Till slut var jag kall som en isglass och var tvungen att ge upp. Samma sak hände måndag em.  Och tisdag morgon. Och tisdag kväll. Båda de andra bajsade efter ett tags väntan, men My var hopplös. han stod där nära mig, men inte ville han gå på toa. Om jag gick en bit bort, gick han bara med.

Till slut - jag bävade - gick My upp på det lilla "toaberget" och gjorde sig beredd. Ni som har häst vet att man kan få ut några bollar genom att skrämma hästarna (FY!) om man blir desperat. Detta går inte med alpackor! Blir de det minsta störda, så avbryter de toalettbestyren. De behöver lugn och ro och kan stå där och strila hur länge som helst (speciellt när man väntar verkar det ta en evighet)

Och vad tror ni hände? Jo, busige Qatay kom och försökte bita My i ena örat. Så var den seansen slut! För en stund lade jag min positiva förstärkningsträning åt sidan och sa en del otryckbart till gossen Q. Mer väntan. Och, slutligen, till min stora lycka, gick My och gjorde sitt han också. Och jag kunde åka till brevlådan och posta kuvertet till SVA.

Man kanske måste tillhöra min eminenta åldergrupp för att minnas denna dallrande efterrättsdröm? JAG minns när mamma sa att vi skulle få det till efterrätt, hela dagen lystes upp och man var explosivt förväntantsfull...

Jell-O fanns i flera olika smaker, vilket innebar att de hade alla möjliga giftiga färgnyanser. För det är tydligen vad de innehåller: Färgämnen, konsistensgivare, nuffror av alla de slag... Men vem tänkte på det när man var 7 år? Inte ens de vuxna gjorde det.

Häromveckan träffade jag till min stora förvåning på en hylla i det stora matvaruhuset där de hade samlat "amerikanska varor". Och där fanns Jell-O! Darrande av upphetsning köpte jag en förpackning och gladde mig åt att få återuppliva barndomens Jell-O-känsla.

Jag rörde ihop pulvret med hett vatten och lät det stå ute i frysboxkylan för att stelna. Sen satte jag skeden i det. Min man sa att han inte ville ha något att göra med eländet, så jag fick ha den alldeles för mig själv. En sked - en tugga- Tvviiiii.. Något så äckligt var det länge sen jag åt. Det smakade konstgjort och - ja vedervärdigt. In i komposten med det. Där tog en barndomsdröm slut. Abrupt.