Så många underbara dagar, veckor, månader och år som vi haft tillsammans med denna fantastiska hundpojke!  Då kan man inte känna annat än tacksamhet, blandat med oändlig saknad förstås!

Alla reagerar nog olika på sorger som drabbar dem, en del går in i mörkret och drar täcket över sig, andra skriker ut sin sorg på gator och torg - eller på bloggen....  jag tillhör definitivt den senare kategorin.

Och "störningsmoment" - alltså mail, telefonsamtal, besök, allt uppskattas å det varmaste. Ni ska veta att varenda liten kommentar på bloggen som andas  medkänsla värmer i hjärtat...

Och vår sorg efter Sammie har gått in i fasen "goda minnen" istället för ren förtvivlan. Vi är så glada över att få ha haft denna lilla fantastiska varelse i vårt liv i över tio år, skulle aldrig ha velat vara utan honom.

Min vissna rosenknopp har plötsligt rest sig, av någon makalös kraft.. kanske är DET ett tecken? "Var inte ledsna, gläds åt allt vi hade tillsammans..." kanske är det Lille Hund som sänder sitt budskap?

Jag tror fullt och fast att vi inte känner till ens en bråkdel av de krafter som finns i universum och vad som påverkar oss....

 Tack! Alla ni som ringt och mailat och kommenterat på bloggen  - ni är fantastiska och hjälper verkligen till att läka den svåra sorgen.... och vännen A som kom med hemgjord saft och kaka, och snälla grannarna som bjöd in till ost och vin och prat....

Så - varsågod och stör - det uppskattas!!!!!!!

Mina alpackaprinsar är intensivare än förut, speciellt My, mitt hjärtas kamelpojke (f´låt, jag menade förstås alpacka...)  är nära, nära....

VEM kan motstå en sådan kärlek???

TACK snälla Wenche som idag skrev fint mail och skickade bilder på Meya som har blivit en mycket grann ungponny.....

När jag skrev inlägget "I glädje och i sorg" för litet över en vecka sedan, anade jag inte att det skulle gå så fort. Då åt han fortfarande med god aptit och älskade sina promenader!

Vi går runt som i chock, kan inte fatta ännu, trots att hjärnan vet så hör vi hans tassande och jag flyttar skrivbordsstolen försiktigt eftersom Sammie älskade att ligga där på golvet bakom mig...

En ros i min djurbukett har vissnat, men jag känner mig så glad över att han slapp lida någon längre tid och slapp åka in till ett sterilt djursjukhus. Min tacksamhet mot veterinär Matilda känner inga gränser. Hon är bara en helt underbar människa och veterinär!

Idag stannade tiden. Min följeslagare sedan över tio år är borta. Det är svårt att fatta. Inga små tassar som trippar fram på golvet. Ingen liten glad viftande svans. Ingenting, där det förut klappade ett litet hjärta av guld, av godhet, av glädje.

Sammie blev akut sämre. Slutade äta. Gårdagen tillbringade jag med att truga in ml efter ml av elektrolyter och näringslösning. Men - kroppen ville inte längre. Vår underbara veterinär Matilda kom ut och Sammie somnade i mina armar nere i vårt lusthus, där han älskade att vistas. Lugnt och stilla och värdigt. Det sista han gjorde var att slicka min hand. Jag vet att han visste.  Ingenting blir någonsin som förut....

En liten krigare är borta. Men alla vackra minnen finns kvar.

Sammie - partyhunden, älskade alla människor!!!

                           Klädd för fest

Sammie arbetskamraten - här driver han hem gässen på 4H-gården 2005

             Luddig som en leksakshund....

            Sammie - min lilla fotomodell....

Jacka på för att inte frysa efter stroken förra hösten.... 

                               Den vackraste hunden i världen

     Sammie på agilitybanan- han älskade tunnlarna!!!!

Duktiga och trevliga jaktlabbetiken Viva blev provbäst vid jaktprov och därmed uppklassad i helgen som gick... föraren Vivi är mycket skickligare än vad hon själv tror.... eller hur, Vivi?