Idag stannade tiden. Min följeslagare sedan över tio år är borta. Det är svårt att fatta. Inga små tassar som trippar fram på golvet. Ingen liten glad viftande svans. Ingenting, där det förut klappade ett litet hjärta av guld, av godhet, av glädje.
Sammie blev akut sämre. Slutade äta. Gårdagen tillbringade jag med att truga in ml efter ml av elektrolyter och näringslösning. Men - kroppen ville inte längre. Vår underbara veterinär Matilda kom ut och Sammie somnade i mina armar nere i vårt lusthus, där han älskade att vistas. Lugnt och stilla och värdigt. Det sista han gjorde var att slicka min hand. Jag vet att han visste. Ingenting blir någonsin som förut....
En liten krigare är borta. Men alla vackra minnen finns kvar.
Sammie - partyhunden, älskade alla människor!!!
Klädd för fest
Sammie arbetskamraten - här driver han hem gässen på 4H-gården 2005
Luddig som en leksakshund....
Sammie - min lilla fotomodell....
Jacka på för att inte frysa efter stroken förra hösten....
Den vackraste hunden i världen
Sammie på agilitybanan- han älskade tunnlarna!!!!
Rosie o Joanna
3 september 2010 20:55
Skickar en tröst KRAM!!!
Vet hur det känns!!
Tog också bort en vovve i går =(
Birgitta
3 september 2010 21:31
Men oj och fy..nu blir jag riktigt ledsen..vet hur svårt det är..finns inga ord som kan förklara hur ont det gör..det sved till ordentilgt i mitt hjärta..fina lilla vovven..Tänk om våra kära djur kunde låta bli att bli gamla..
Stora varma kramar.B
http://www.lundin.dinstudio.se
Alpackaprinsarnas blogg
4 september 2010 10:04
Det känns som om det blivit för mycket nu. Först Vhiskur, ponnyflickorna sålda och nu Sammie... men alpackaprinsarna finns där, mer än någonsin. De känner sin mattes sorg, de underbara varelserna!
Ulrika
4 september 2010 10:48
Men vad tråkigt!Hur många tröstkramar som helst!!!
M
4 september 2010 14:43
TRÖSTKRAMAR till dig
Som du sa, minnena finns alltid kvar. O dina vackra bilder på honom
http://grankott.blogg.se
Gitte
4 september 2010 19:12
Men, nej fina fina lille hund. Nu sympatigråter faktiskt jag också en liten skvätt. Skönt att höra att han fick ett fint slut. På ett fantastiskt hundliv. Stor kram till er som har det tomt i huset. Hoppas Alpackaprinsarna kan trösta. Stoor kram.
http://www.nissebus.bloggagratis.se
AK
4 september 2010 20:16
Vila i frid lille hund. Jag blev alltid lite glad av bilderna på dig och din pigga vänliga uppsyn.
Många varma kramar till matte...
http://bacillen.wordpress.com
Izza
5 september 2010 00:03
Kram!
Emily
5 september 2010 11:27
Att det aldrig kan ta slut någon gång, all denna sorg. Myntets baksida, men att ha en sån veterinär som Matilda är guld värt.
Det finns ju inget man kan säga, men vi tänker på dig och säg till om vi kan göra något...
Hälsa alla Lille Hund...
Kramar Emily, Ljulius, Gandalf 268, Staffan, Sindy och Sessan
http://gandalf.blogspot.com
Alpackaprinsarnas blogg
5 september 2010 14:31
Tack söta Emily, Du kan få hjälpa mig att leta efter det där fina höet Du har... kram
PiLi
5 september 2010 22:47
Käraste systra mi...
Finner inga ord i sorgen... mer än att lille Hund haft den mest underbara matte, en hund kan tänkas ha och må han få leka med alla andra högt älskade "änglahundar" bland molnen nu!!!
Hoppas att du slipper mera sorg och svåra beslut på länge och kan finna tröst hos dina vackra "kamel-prinsar"...:)
Gudomligt söta My, verkar ju vara din nya fyrbenta "själsfrände" och kanske kan lindra lite av sorgen... Tänker på dig/er!
Massa hjärtekramar från mig och apsarna!
Alpackaprinsarnas blogg
6 september 2010 16:45
Tack snälla Du! Ja det var tungt men ändå lätt, fanns liksom inga alternativ. Men det är fruktansvärt att inte ha Lille Hund runt sig, det går liksom inte att fatta...
My och de andra prinsarna kom vid exakt rätt tidpunkt, det är verkligen sant!
Viveca
7 september 2010 01:15
Så fruktansvärt sorgligt Ylle. Sitter på jobbet med tårar i ögonen. Det har varit mycket separationer för dig nu. Tur att du har prinsarna och "gubben". Hoppas på internet imorgon så jag kan komma hit oftare igen. Många kramar!
http://perasperaadastra.bloggplatsen.se
Alpackaprinsarnas blogg
13 september 2010 21:09
Liv, sorgen kommer alltid att finnas där, så det är aldrig för sent! Tack snälla du!
Ann
15 september 2010 10:15
Jag är så ledsen, det är det som är det värsta med djur... när det tunga beslutet måste tas.
Men, det kanske ligger något i stor glädje, stor sorg..?
många tröstkramar (även jag lite sent...)
http://annrosdahl.bloggplatsen.se