Mina alpackaprinsar är intensivare än förut, speciellt My, mitt hjärtas kamelpojke (f´låt, jag menade förstås alpacka...)  är nära, nära....

VEM kan motstå en sådan kärlek???

TACK snälla Wenche som idag skrev fint mail och skickade bilder på Meya som har blivit en mycket grann ungponny.....

När jag skrev inlägget "I glädje och i sorg" för litet över en vecka sedan, anade jag inte att det skulle gå så fort. Då åt han fortfarande med god aptit och älskade sina promenader!

Vi går runt som i chock, kan inte fatta ännu, trots att hjärnan vet så hör vi hans tassande och jag flyttar skrivbordsstolen försiktigt eftersom Sammie älskade att ligga där på golvet bakom mig...

En ros i min djurbukett har vissnat, men jag känner mig så glad över att han slapp lida någon längre tid och slapp åka in till ett sterilt djursjukhus. Min tacksamhet mot veterinär Matilda känner inga gränser. Hon är bara en helt underbar människa och veterinär!