Alla reagerar nog olika på sorger som drabbar dem, en del går in i mörkret och drar täcket över sig, andra skriker ut sin sorg på gator och torg - eller på bloggen.... jag tillhör definitivt den senare kategorin.
Och "störningsmoment" - alltså mail, telefonsamtal, besök, allt uppskattas å det varmaste. Ni ska veta att varenda liten kommentar på bloggen som andas medkänsla värmer i hjärtat...
Och vår sorg efter Sammie har gått in i fasen "goda minnen" istället för ren förtvivlan. Vi är så glada över att få ha haft denna lilla fantastiska varelse i vårt liv i över tio år, skulle aldrig ha velat vara utan honom.
Min vissna rosenknopp har plötsligt rest sig, av någon makalös kraft.. kanske är DET ett tecken? "Var inte ledsna, gläds åt allt vi hade tillsammans..." kanske är det Lille Hund som sänder sitt budskap?
Jag tror fullt och fast att vi inte känner till ens en bråkdel av de krafter som finns i universum och vad som påverkar oss....
Tack! Alla ni som ringt och mailat och kommenterat på bloggen - ni är fantastiska och hjälper verkligen till att läka den svåra sorgen.... och vännen A som kom med hemgjord saft och kaka, och snälla grannarna som bjöd in till ost och vin och prat....
Så - varsågod och stör - det uppskattas!!!!!!!
Birgitta
6 september 2010 20:15
Ja du jag hade med nöd och nöppe kommit över mina älskade hästar och hund så blev det visst dax igen..nu sitter jag här med tårar som trillar igen..Tur att jag har mina tossiga småhundar kvar som kräver att jag bryr mig..
Ha det ..B
http://www.lundin.dinstudio.se
Alpackaprinsarnas blogg
7 september 2010 07:43
Man påstår att sorg och elände aldrig kommer ensamt... utan att det alltid drabbar flera inom familjen, och visst är det så. Man tror att det aldrig kommer att sluta....
Ann-Louise
6 september 2010 23:18
Just din formulering "vår sorg efter Sammie har gått in i fasen "goda minnen" istället för ren förtvivlan" är så träffande. Jag känner igen det från mina egna förluster. Det är skönt när sorgen går över i denna fas för det gör inte bara ont utan man kan också se ett ljus i mörkret och känna en glädje över den kärlek man haft och upplevt.
http://hastochhund.bloggagratis.se
Alpackaprinsarnas blogg
7 september 2010 07:36
Ja, det är skönare att glädjas över alla fina år och minnen än att bara gråta av sorg över förlusten! sannerligen!
Ann-Britt
7 september 2010 11:02
Det är nästan ännu värre att mista de djur som man har inne hos sig i huset för där tycker jag att man hör dem hela tiden efter att de försvunnit.
En häst lämnar ett gigantiskt hål efter sig, men en katt eller hund finns där liksom hela tiden. Det blir så tomt i TV-soffan.
http://www.gustavsborgpre.bloggplatsen.se
Alpackaprinsarnas blogg
7 september 2010 12:25
Ja, en hund eller katt har man ju inpå sig dygnet runt.. så det blir en närmare relation, helt klart!
Izza
7 september 2010 11:43
Jag tror på din inställning, "varsågod och stör" ( har tyvärr svårt att leva efter den själv).
Tillsammans ÄR man mindre ensam, även om man känenr sig ensam inuti. Den känslan kan ingen ta bort. Men med goda vänner omkring sig lindras känslan fortare.
Alpackaprinsarnas blogg
7 september 2010 12:25
Exakt, tillsammans är man mindre ensam.... och vänner som "stör" hjälper till att avleda.. men man måste även få PRATA om den man sörjer över, trots att många tror att de måste undvika ämnet!
Alpackaprinsarnas blogg
7 september 2010 18:11
Det glädjer mig att Du blev glad, förmodligen är Du då av samma åsikt som jag?
M
7 september 2010 14:30
Ja så är det med all säkerhet. Att man mår BRA av att få prata om det... Har ju själv varit i den fasen för inte så länge sen... o det var ju då ändå inte mitt djur det handlade om. Men jag hade ändå ett stort behov av att få prata om det o bara sätta mina tankar i ord... har också kommit till fasen att jag är glad o tacksam för den tid vi hade snarare än sörjer den tid vi aldrig får... fast kanske inte helt o fullt. Eftersom jag är arg på mig själv att jag "svek" honom som "övergav" honom trots att jag inte hade råd att köpa eller ens ta honom på foder.
kram
http://grankott.blogg.se
Alpackaprinsarnas blogg
7 september 2010 18:10
Ja, man ska aldrig lämna sina vänner och bekanta vind för våg i tron att man "stör"... hellre kontakta en gång för mycket och få till svar att vederbörande inte orkar prata om det, men att ge det en chans.... så tacksamt!