Häromdan var de riktigt busiga!

Dagen började bra, de hjälpte nyfiket till med att lasta av den fina halmen matte fått tag på.

Sedan släppte jag in dem på det saftiga betet i lusthushagen....

Där de alltid måste ta en snabb runda innan de börjar beta

Tamya går gärna NÄRA lusthuset, möjligen för att kunna spegla sig i fönstren?

Av hjärtans lust rullade de sig sedan i diket alldeles intill staketet...

Det finns NÅGONTING där i diket som gör att de blir helt tokiga och bara vill rulla sig...

- och ett tu tre så var Qatay ute på andra sidan staketet! Han hade nog av misstag rullat in under tråden (ingen el på där)

När jag skulle ta in honom genom grinden så trasslade han sig själv in genom trådarna. Efter en liten stund verkade Tamya tycka att det såg spännande ut på andra sidan staketet, så då klev han ut genom trådarna. Varpå Qatay gick tillbaka UT. My den raringen ville egentligen inte alls vara olydig och gå ut, men han blev så orolig över att se de andra flockmedlemmarna galoppera iväg glada i hågen, så jag öppnade för honom. Sen plöjde de olydiga KAMELERNA rakt igenom de olika hagarnas trådar, ända ner till slutänden.

Av förståeliga skäl har jag inga bilder från utflykten, eftersom mitt hjärta befann sig ända uppe i halsgropen och jag befarade att de skulle ta sig ut helt och springa ända in till Stureplan...   jag skyndade mig upp efter en hink och litet Camelibra (deras mineralgodis) och beordrade med något barskt tonfall hussen att försedd med två långpiskor gå ner utanför hagen för att kunna mota rymlingarna tillbaka.

My kom tillbaka till matte och åt godis och såg rätt orolig ut, sen stack han förstås ner igen till de andra som galopperade omkring av hjärtans lust och såg ut att tycka att det hela var en toppengrej....

Nå, snart nog reagerade de på mina lockrop och kom tillbaka (till mig eller hinken? - det gäller att vara realist där och acceptera att det nog var HINKEN) - och med hussen bakom sig och mig i spetsen tågade vi tillbaka till deras grundhage. Det blir nog inget mer lusthushagbete innan vi fått upp fårstaketen i ytterkanten av hagarna!

Jag läser mina inlägg från ett år tillbaka och inser att det var då det hela började med Sammies elände. Han var konstig, förvirrad och vägrade gå. Många klinikbesök senare var diagnosen fortfarande okänd, men vi ställde en egen, nämligen att han drabbats av en stroke.

Och nu i sista vändan på Albano fick jag information om att Cushings inte så sällan ger en stroke initialt. Nå, med kärleksfull vård och mycket vila så kom han ju igen och vi fick ett års respit innan vi nått vägs ände.

Vi saknar Dig, Lille hund!

2-åriga stoet Heppni från Gullunge

Heppni är undan det fina stoet Runa från Gullunge, som är mor till förstaklasshingsten Ask från Gullunge. Hennes far är Hrimur från Jupitertorp, och bakom sig har hon alltså såna fina hingstar som Askur från Håkanården, Svalur fra Glaesibae och Atli!  Hon kommer att bli till salu (är till salu) och tillhör Sofi Piehl, Gullungepilen.

Jag förstår att en del av er läsare kanske är frustrerade för att ni numera mest hittar ALPACKOR på "Ponnyflickornas blogg"??? Eftersom jag numera inte har en endaste ponnyflicka eller dito pojke utan 3 alpackagossar, så blir följaktligen blogginnehållet därefter. Take it or leave it...

Men här kommer bilder på Bästa Vivis förträffliga jaktlabbetik Viva i lekfull träning hemmavid:

                         Tydlig dirigering är viktig!

- och på kommandot far Viva iväg som en oljad blixt!

                  Tillbaka till matte med dummiesen!

                                 En villig och perfekt avlämning...

För att ni ska få se några fler färger:

Här är en brun vacker nere på Österlens Alpacka...

                    "Vad vill Du och vad är Du för en sorts människa???"

         Och här ett par riktigt mörkbruna (färgglad grimma!)

Kärleken mellan mig och My (Milky Way) är absolut och orubblig! Redan från början tittade han så intensivt och innerligt på mig, så jag föll pladask för den vackre vite gossen.

Det känns helt enkelt sagolikt fantastiskt att kunna sätta på honom grimman och att han står lugnt och ser ut att njuta medan han får TThouch-massage på hals och nacke!

Foto: Sarah M

Han är alltid den som först kommer framgalopperande och håller sig närmast. Trots att tuffe Qatay försöker fösa bort honom, för Q har inte glömt luzernpelletsarna! Kanske kanske har matte såna.....

                            My, alltid på väg till matte....  

Häromdagen stod My innanför staketet och tittade längtansfullt på mig och lät höra ett kurrande ljud som jag aldrig hört förut. Det lät som om han sa: "kom in till mig söta snälla Du..."    Frågade Sara, och hon berättade att det är ett ljud som hingstarna låter höra när de ska få ston intresserade, ett "orglande". Hmmmm....

Foto: Sarah M

Stärkt av alla intryck och praktiska övningar vi gjort under Cameldynamicskursen ville jag genast starta hemmaträningen. Mina alpackor är minst sagt träningsvilliga, eftersom de kommer så fort de får syn på mig och sen när jag lämnar dem tittar de så långt efter mig. Kan tillägga att jag har slutat att ständigt muta dem med luzernpellets, jag vill ju verkligen inte att de ska se mig som en godisautomat!

Underbara uppfödaren Sarah M kom över, det känns trots allt bäst att ha riktig sakkunskap till hands när man ska testa hanteringen. Tack söta snälla Sarah!

                        Sarah, alltid lika lugn och kunnig... och positiv!

Snälle grannen Peter, som varit ställföreträdande alpackaskötare när vi var nere i Skåne på kursen, kom och var med i ledandet. Lugn som han är så passar han alldeles utmärkt i den här rollen. För här är det lugn som gäller, fina gester, lågmält och på alpackornas villkor...

         Peter håller Qatay och Tamya i lösa grimskaft - föredömligt!

            Trio går på ängarna, obs den lilla bushunden Mårten i kanten där!

Det sista vi gjorde på kursen på Österlens Alpacka, var att träna litet agility med mestadels helt ovana alpackor. Fascinerande! Som hinder fanns trasmatta, presenning, tunnel (överdelen på en liten prärievagn!), rock´n roll ringar, slanor upplagda kring en stubbe på mitten så att de blev små hinder att kliva över...

Eric försökte övertyga sin lille alpackagosse att det var OK att gå in i tunneln...

   - vilket han lyckades bra med!

Surin hade varit med förr och briljerade, här med Line vid repet

Maria får alpackan att gå över rockringarna

Och Katarina fick sin ljusbruna gosse att gå fint på mattan

                                   Vissa ville inte vara med alls!

Men Eric fick sin alpacka att klara alla svårigheter. Snyggt jobbat!