Häromdan var de riktigt busiga!

Dagen började bra, de hjälpte nyfiket till med att lasta av den fina halmen matte fått tag på.

Sedan släppte jag in dem på det saftiga betet i lusthushagen....

Där de alltid måste ta en snabb runda innan de börjar beta

Tamya går gärna NÄRA lusthuset, möjligen för att kunna spegla sig i fönstren?

Av hjärtans lust rullade de sig sedan i diket alldeles intill staketet...

Det finns NÅGONTING där i diket som gör att de blir helt tokiga och bara vill rulla sig...

- och ett tu tre så var Qatay ute på andra sidan staketet! Han hade nog av misstag rullat in under tråden (ingen el på där)

När jag skulle ta in honom genom grinden så trasslade han sig själv in genom trådarna. Efter en liten stund verkade Tamya tycka att det såg spännande ut på andra sidan staketet, så då klev han ut genom trådarna. Varpå Qatay gick tillbaka UT. My den raringen ville egentligen inte alls vara olydig och gå ut, men han blev så orolig över att se de andra flockmedlemmarna galoppera iväg glada i hågen, så jag öppnade för honom. Sen plöjde de olydiga KAMELERNA rakt igenom de olika hagarnas trådar, ända ner till slutänden.

Av förståeliga skäl har jag inga bilder från utflykten, eftersom mitt hjärta befann sig ända uppe i halsgropen och jag befarade att de skulle ta sig ut helt och springa ända in till Stureplan...   jag skyndade mig upp efter en hink och litet Camelibra (deras mineralgodis) och beordrade med något barskt tonfall hussen att försedd med två långpiskor gå ner utanför hagen för att kunna mota rymlingarna tillbaka.

My kom tillbaka till matte och åt godis och såg rätt orolig ut, sen stack han förstås ner igen till de andra som galopperade omkring av hjärtans lust och såg ut att tycka att det hela var en toppengrej....

Nå, snart nog reagerade de på mina lockrop och kom tillbaka (till mig eller hinken? - det gäller att vara realist där och acceptera att det nog var HINKEN) - och med hussen bakom sig och mig i spetsen tågade vi tillbaka till deras grundhage. Det blir nog inget mer lusthushagbete innan vi fått upp fårstaketen i ytterkanten av hagarna!

 

Viveca

25 september 2010 12:33

Vilka busfrön;) Verkar som om de är minst lika duktiga på att hjälpa till som ponnyflickorna var:) Undrar vad det är i diket? Kan de gilla kattmynta? Tack för ett roligt inlägg. Förstår dock att du hade hjärtat i halsgropen, men efteråt kan man väl bara skratta åt det:)

http://perasperaadastra.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

25 september 2010 16:57

Ja nån trevlig växt måste det väl vara? Jo, efteråt kan man garva, men just då.... inte!

 

Ann-Britt

25 september 2010 12:58

Ja, vi som läser ditt inlägg skrattar nog gott, men jag förstår att det var mindre kul för dig när du var mitt i dramat. Vilka små busar.

http://www.gustavsborgpre.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

25 september 2010 16:57

Busar sa Bull!

 

Izza

25 september 2010 18:54

Verkar som det varit en härligt spännande dag för prinsarna =)

Alpackaprinsarnas blogg

26 september 2010 08:50

OM! Och nu stirrar de längtansfullt ner mot det dundergröna i dalen, men se, det blir till att stanna i grundhagen tills vidare...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började kännas väldigt inaktuellt att kalla sig "ponnyflickornas blogg", så nu har vi bytt adress till http://Alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se   Nytt år och nya tag, välkomna till nya bloggadressen! ...

I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken.       Jag felanmälde på em och nästa morgon sto...

När helgångesten släppt är det lättare att andas, inte minst med de ljusare tiderna i sikte... Theo önskar My Gott Nytt!    ...

Det blev inget gott slut igår. Några galningar i närheten smällde av ett hundratals bomber före och efter midnatt... Det var en klar och kall natt och därför hördes alla ljud otroligt väl. Jag vakade stundtals nere hos alpackaprinsarna, men som tur v...

Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka?  När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafol...