Och vem är det nu som kikar fram där vid grinden?

-får ni nöja er med stillbilder!

Igår var vägen moddig och därmed gångbar. Qatay var genast med på posthämtning!

Vid stallväggen hittade han t o m några strån - gräs!   Mums!

My och Tamya trängdes och väntade på att jag skulle öppna fållan..

-och jag fick några sällsynta bilder av My FRÅN SIDAN.. för det mesta blir det ju rakt framifrån...

Ser i inlägget från 8 februari 2010 att jag börjat grubbla mer intensivt över älskade Vhiskur. Det hugger i hjärtat. Ni vet ju hur det gick....

Här är vår söderbelägna vedbacke vid sidan om huset i förrgår:

Och här är samma vy idag:

Nää, min kamera är inte alls sönder, men bilderna från hagen tenderar att likna varandra.... Uppdatering efterfrågades dock, ja i alla fall från Dig Gitte... så.... folks...

Mattes älsklingar tränar med mig en liten stund varje dag, jag ropar och de går (springer) in i fållan, matte klappar, sätter kanske ibland på en grimma eller två, tyvärr är det så isigt på våra vägar så promenader får allt vänta, sen tränar vi "touch" med bollen och nu går alla tre in i skötselboxen... That´s it!

My ser alltjämt fånigt förälskad ut och jag bara ÄLSKAR honom tillbaka!  Han är en sån mjuk och go kille, nu menar jag inte bara ullen (som jag får klappa allt längre stunder och längre neråt benen) utan framförallt själen...  Tamya har mjuknat och vill nu vara med precis som de andra två, och Qatay, ja han är ju den talangfulla clownen....

-av uppskattning vill jag överräcka åt Evelyn Sokolowski, en atomfysiker som skrivit boken "Djurvänskaper". En bok så fylld av kärlek och klokhet så att mina ögon svämmar över (inte så svårt nuförtiden tycks det, där rinner det både natt och dag ibland)

Hon beskriver på pricken hur svårt det känns att fatta beslutet att låta ett älskat djur somna in, balansgången när man väger djurets välbefinnande mot sitt eget kärleksgrundade men något egoistiska behov att få ha djuret kvar hos sig så länge som möjligt...

Hennes veterinär uttalar sig "bevare oss för långvård för djur" och det är något jag sympatiserar med. Att kämpa med ett sjukt djur är naturligt, man gör så mycket man någonsin kan, så långt det går, för att djuret ska bli friskt igen, men när det är oåterkalleligt så anser jag att man MÅSTE ha modet och ansvaret att säga "nu räcker det..."

Där finns också härliga berättelser om vilda djur hon mött och knutit korta men häpnadsväckande band med, och förstås, historier kring alla hennes egna älskade hundar, hästar och katter...

LÄS DEN!

Shrek är min absoluta favorit i genren animerat/tecknat!  Det gröna något burdusa träsktrollet med ett hjärta av guld...   Åsnan, katten och pepparkakan, för att inte tala om träsktrollsbarnen och de små flygande drakbarnen - OEMOTSTÅNDLIGA!

Nu när jag ändå är igång med gnället, så kan jag lika gärna lufta min frustration över så många naturprogram, där man visar hur djur fångas, mäts, vägs, märks och störs i största allmänhet, allt i vetenskapens (eller nyfikenhetens namn)

Entusiastiska programledare håller den stackars ormen/ödlan/apan - whatever - i ett fast grepp och babblar om den in i kameran, som det verkar mest för att synas själv i bild.

ÄR det verkligen nödvändigt att vi människor ständigt stör djur och natur i vår iver att veta mer? Kan vi inte nån gång låta allt vara precis som det är? Visst är det bra att man undersöker djurarters födovanor, utbredning mm i syfte att bevara arten eller förbättra levnadsbetingeslerna, men...  Ta t ex vithajarna, de krokas fast i ENORMA krokar i munnarna och dras upp i båten, där de kämpar emot vilt och får ännu värre sår där kroken sitter, allt för att man ska kunna märka dem och se på en gps var de kan tänkas simma...  JAG GILLAR DET INTE!