Mina föräldrar var de mest inbitna ekomedvetna människor man kan tänka sig. Men på den tiden fanns inte ordet "eko". Det var bara så man var. Aldrig kastades en plastpåse, nej, de diskades och hängdes till tork på tvättlinan. Inte var det nåt konstigt med det?

Pappa gick alltid runt och släckte alla lampor i rummen där ingen var, och mumlade surt. Jag har blivit likadan. Spar på lyset!

Att skjutsa sina barn runt till deras aktiviteter var otänkbart. Bilen användes till arbetet, punkt. Så när man skulle till sina älskade ponnier i Hässelby var det bara att ta apostlahästarna (= ben, för Dig som aldrig hört uttrycket och kanske aldrig gått heller)  eller cykeln. Ett par mil vart det, tur och retur. Minst. Skridskobanan, blåvingarna, skolan. Gå, gå och gå. Men så var man smidig som en hind och smal som en vidja också. På den tiden.

Pappa installerade jordvärme i början av 70-talet. Ingen hade hört talas om nåt sånt. Vi hjälpte till att gräva i den motvilliga sörmländska myllan. Djupt ner skulle rören. I mitten på 80-talet, i nästa hus de bodde i, där installerade han en luft-vattenpump. Styr- och reglersystemet såg ut som en flygplanscockpit. Det var bara pappa som begrep hur det skulle skötas. "Tryck här, dra den spaken åt vänster, öppna den ventilen..."

Pappa hade länge studerat det här med begravningar och allt ocker som förekommer där, när de sörjande är svaga i sinnet och lätta offer för begravningsbyråerna. Han var hänförd över idén med masonitkista, när man ändå bara skulle brännas till aska. Varför slösa både pengar och dyrbart trä, och medverka till nedsmutsningen av vår omvärld. Så när det var dags att ombesörja hans begravning, valde vi naturligtvis en masonitkista. Jag glömmer aldrig begravningsbyråtantens förvånade och avståndstagande min, när vi framförde önskemålen. "Såna snåla barn..." var skrivet i hennes ansikte, men det sa hon naturligtvis inte. Sånt säger man inte till sina kunder. Det blev en fin begravning, om man nu får säga så, med en vacker bårduk över kistan.

När mamma dött, sorterade vi i timmar snörstumpar, presentpapper och annat smått och gott som hon sparat. Att kasta pappas konstfullt lagade och stoppade  kalsonger kändes som ett svek. Idag hade de kunnat platsa på Nordiska Museéts utställning om återvinning.

Se, det var riktiga ekomänniskor!  Tänk om vi kunde ta lärdom av dem!