Redan som litet barn älskade jag djur. Jag ville hellre ha mjukisdjur än dockor. Ingen leksak har väl någonsin varit så sönderälskad som min vita cockerspaniel Lady. Som fyraåring började jag praktisera yrket ”djurdoktor”. Jag skar sönder Lady på alla möjliga ställen och sydde klumpigt ihop henne med björntråd. En dag när jag och min äldre syster var ensamma hemma, bestämde jag att det var dags för operation av det arma djuret. Jag lade upp henne på matsalsbordet på den vackra vita linneduken. För att göra det hela mer autentiskt, fyllde jag det uppskurna ”såret” med blåbärssylt. Såret blev vackert rödblått, liksom duken.

Eftersom jag saknade bandage, klippte jag helt sonika sönder linneduken i lämpliga remsor för att kunna göra ett förband. Jag var riktigt stolt över min nyopererade hund. Tills mamma kom hem. Skriket när hon såg duken och matsalsbordet (och förmodligen golven) var ganska gällt. Jag tror inte att straffet blev mer än bannor, men hädanefter var matsalen låst när vi lämnades ensamma hemma.

Jag har Lady kvar än idag, och förvånas alltid över hur liten hon är. Jag minns henne som tämligen stor (vilket förmodligen berodde på att jag var så liten på den tiden)

På farfars gård i Ångermanland tillbringade vi många av barndomens somrar. Där fick den tålmodige gamle gråhunden Tarzan finna sig i att bli bandagerad lika illa som Lady, och den ännu tålmodigare gårdskatten i att bli lindad som en mumie och kringkörd i en dockvagn, ”djurambulansen”.

Veterinärdrömmarna höll i sig ännu många år. Som nybliven tonåring fick jag åka med en distriktsveterinär på en dagsrunda, och den dagen ändrade jag mina planer. Att avliva djur trodde jag mig inte klara av. Jag blev något helt annat. Men intresset för veterinärmedicin håller i sig, och jag sitter som klistrad vid de program som handlar om operationer och veterinärbehandlingar av djur. Mången gång har jag ångrat att jag inte fullföljde mina drömmar. Jag är övertygad om att alla de djur man kunnat bota hade uppvägt det svåra med yrket.