Redan som litet barn älskade jag djur. Jag ville hellre ha mjukisdjur än dockor. Ingen leksak har väl någonsin varit så sönderälskad som min vita cockerspaniel Lady. Som fyraåring började jag praktisera yrket ”djurdoktor”. Jag skar sönder Lady på alla möjliga ställen och sydde klumpigt ihop henne med björntråd. En dag när jag och min äldre syster var ensamma hemma, bestämde jag att det var dags för operation av det arma djuret. Jag lade upp henne på matsalsbordet på den vackra vita linneduken. För att göra det hela mer autentiskt, fyllde jag det uppskurna ”såret” med blåbärssylt. Såret blev vackert rödblått, liksom duken.

Eftersom jag saknade bandage, klippte jag helt sonika sönder linneduken i lämpliga remsor för att kunna göra ett förband. Jag var riktigt stolt över min nyopererade hund. Tills mamma kom hem. Skriket när hon såg duken och matsalsbordet (och förmodligen golven) var ganska gällt. Jag tror inte att straffet blev mer än bannor, men hädanefter var matsalen låst när vi lämnades ensamma hemma.

Jag har Lady kvar än idag, och förvånas alltid över hur liten hon är. Jag minns henne som tämligen stor (vilket förmodligen berodde på att jag var så liten på den tiden)

På farfars gård i Ångermanland tillbringade vi många av barndomens somrar. Där fick den tålmodige gamle gråhunden Tarzan finna sig i att bli bandagerad lika illa som Lady, och den ännu tålmodigare gårdskatten i att bli lindad som en mumie och kringkörd i en dockvagn, ”djurambulansen”.

Veterinärdrömmarna höll i sig ännu många år. Som nybliven tonåring fick jag åka med en distriktsveterinär på en dagsrunda, och den dagen ändrade jag mina planer. Att avliva djur trodde jag mig inte klara av. Jag blev något helt annat. Men intresset för veterinärmedicin håller i sig, och jag sitter som klistrad vid de program som handlar om operationer och veterinärbehandlingar av djur. Mången gång har jag ångrat att jag inte fullföljde mina drömmar. Jag är övertygad om att alla de djur man kunnat bota hade uppvägt det svåra med yrket.

 

Kicki

27 februari 2011 15:55

ujuj ja den vovven har varit med om en del det syns ju!
o det var väl för väl att du nöjde dig med att bandagera de levande djuren =)

http://kaa.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

27 februari 2011 16:29

Eller hur! Men jag var ett mycket snällt och välartad barn som var mkt rädd om djuren!

 

Mita

27 februari 2011 17:18

Varför inte börja designa hundkläder =)

http://rocotopeppers.blogspot.com

Alpackaprinsarnas blogg

28 februari 2011 09:56

Tror Du att denna stil skulle göra succé?? fniss

 

Katarina

27 februari 2011 19:41

Jag hade en katt när jag var liten som jag (i alla fall försiktigt) klädde i dock-kläder och körde runt i en dock-barnvagn. Han var så snäll så han gick med på det även om han såg lite missnöjd ut.

http://www.karoscorner.blogspot.com

 

Ann-Britt

27 februari 2011 19:48

Så länge du inte skar upp Tarzan och Lady var väl alla nöjda och glada. Lite bandage kunde de inte dö av...
Men lite synd var det om din mamma.

http://www.gustavsborgpre.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

28 februari 2011 09:57

Ja den stackarn, det var nog en riktig chock det där! Det kanske bidrog till att de aldrig stöttade mina veterinärdrömmar...?

 

Katarina

27 februari 2011 20:01

Hihi, förstår din mammas bestörtning! Själv klädde jag min katt i dockkläder och körde runt honom i en dock-vagn. Han var så snäll så han lät mig hållas. Fast jag var förstås rätt varsam med honom. Vit och blåögd var han. Och därmed döv. Men jättefin!

http://www.karoscorner.blogspot.com

Alpackaprinsarnas blogg

28 februari 2011 09:56

Härliga barndomsminnen vi har!

 

Ann

27 februari 2011 20:42

Om du bortser från de långa öronen så finns det vissa likheter med My! :)
Ullig, ljus och älskad!

http://annrosdahl.bloggplatsen.se

 

Stina

27 februari 2011 20:58

*s* kan se mammas min framför mig =))

http://billiejean.bloggplatsen.se

 

Viveca

28 februari 2011 00:30

Vilken rolig historia, men förstår att din mamma inte tyckte att djurdoktorn borde operera på finduken:)

http://perasperaadastra.bloggplatsen.se

 

Gitte

28 februari 2011 11:16

Men, din mamma förstod nog att du valde ett väldigt rent och fint rum. Operationer ställer ju höga krav på renlighet. Linneduk likaså. Rent ska det vara. Endast det bästa är gott nog. Även för mjukisdjur.

http://www.nissebus.eu

 

Kim

28 februari 2011 17:58

Rolig läsning :-))
Jag kommer ihåg med vilket allvar jag tog mina lekar, vilket min mamma inte alltid förstod, särskilt inte när jag var "tvungen" att använda hennes saker :D

Tänk vad snälla/tålmodiga djur är mot barn!

kram

http://varmt.bloggplatsen.se

 

Aramis - En dressyrblogg

1 mars 2011 10:09

Hi hi - ja jösses, barn alltså :o) Så söt vovven är, ser nästan ut som att den blivit opererad på riktigt! Men du Ylle - vad blev du?

http://aramise.bloggagratis.se

Alpackaprinsarnas blogg

1 mars 2011 16:29

Har jobbat med ungdomar hela mitt liv, först med arbetslösa ungdomar i Stockholm, sen som personalkonsulent i kommunen här och därefter i tjugo år (!) som elevkonsulent på ett Naturbruksgymnasium. Och det har inte varit dåligt det heller!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började kännas väldigt inaktuellt att kalla sig "ponnyflickornas blogg", så nu har vi bytt adress till http://Alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se   Nytt år och nya tag, välkomna till nya bloggadressen! ...

I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken.       Jag felanmälde på em och nästa morgon sto...

När helgångesten släppt är det lättare att andas, inte minst med de ljusare tiderna i sikte... Theo önskar My Gott Nytt!    ...

Det blev inget gott slut igår. Några galningar i närheten smällde av ett hundratals bomber före och efter midnatt... Det var en klar och kall natt och därför hördes alla ljud otroligt väl. Jag vakade stundtals nere hos alpackaprinsarna, men som tur v...

Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka?  När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafol...