Mina föräldrar var de mest inbitna ekomedvetna människor man kan tänka sig. Men på den tiden fanns inte ordet "eko". Det var bara så man var. Aldrig kastades en plastpåse, nej, de diskades och hängdes till tork på tvättlinan. Inte var det nåt konstigt med det?

Pappa gick alltid runt och släckte alla lampor i rummen där ingen var, och mumlade surt. Jag har blivit likadan. Spar på lyset!

Att skjutsa sina barn runt till deras aktiviteter var otänkbart. Bilen användes till arbetet, punkt. Så när man skulle till sina älskade ponnier i Hässelby var det bara att ta apostlahästarna (= ben, för Dig som aldrig hört uttrycket och kanske aldrig gått heller)  eller cykeln. Ett par mil vart det, tur och retur. Minst. Skridskobanan, blåvingarna, skolan. Gå, gå och gå. Men så var man smidig som en hind och smal som en vidja också. På den tiden.

Pappa installerade jordvärme i början av 70-talet. Ingen hade hört talas om nåt sånt. Vi hjälpte till att gräva i den motvilliga sörmländska myllan. Djupt ner skulle rören. I mitten på 80-talet, i nästa hus de bodde i, där installerade han en luft-vattenpump. Styr- och reglersystemet såg ut som en flygplanscockpit. Det var bara pappa som begrep hur det skulle skötas. "Tryck här, dra den spaken åt vänster, öppna den ventilen..."

Pappa hade länge studerat det här med begravningar och allt ocker som förekommer där, när de sörjande är svaga i sinnet och lätta offer för begravningsbyråerna. Han var hänförd över idén med masonitkista, när man ändå bara skulle brännas till aska. Varför slösa både pengar och dyrbart trä, och medverka till nedsmutsningen av vår omvärld. Så när det var dags att ombesörja hans begravning, valde vi naturligtvis en masonitkista. Jag glömmer aldrig begravningsbyråtantens förvånade och avståndstagande min, när vi framförde önskemålen. "Såna snåla barn..." var skrivet i hennes ansikte, men det sa hon naturligtvis inte. Sånt säger man inte till sina kunder. Det blev en fin begravning, om man nu får säga så, med en vacker bårduk över kistan.

När mamma dött, sorterade vi i timmar snörstumpar, presentpapper och annat smått och gott som hon sparat. Att kasta pappas konstfullt lagade och stoppade  kalsonger kändes som ett svek. Idag hade de kunnat platsa på Nordiska Museéts utställning om återvinning.

Se, det var riktiga ekomänniskor!  Tänk om vi kunde ta lärdom av dem!

Jag har tjatat länge om det fasansfulla djurplågeri som pågår vad gäller hajar. För att få hajfenor till HAJFENSSOPPA - BOJKOTTA DEN! - och diverse hokuspokussaker som människor tror på, så fångar man hajar, skär av dem fenorna och KASTAR DEM TILLBAKA I HAVET FÖR ATT DÖ EN PLÅGSAM DÖD!   NU har detta uppmärksammats av Eu som ska, var det "förbjuda det" eller möjligen, sannolikt "utreda det..."

DET ÄR VÄL DAGS NU!   Hajarna sägs kunna leva som hjälplösa torson i omkring en vecka, allt för att människorna som fångar dem inte ens ids ge dem en snabb död. Är vi inte vedervärdiga, vi människor?

Och vad beträffar hajarnas farlighet, så dödar vi människor miljontals gånger fler varandra!    

Hörde på nyheterna att Japan beslutat att lägga ner sin "vetenskapliga" valjakt för denna säsong, de hänvisar till problemen med Greenpeace... 

Greenpeace´s många hängivna kämpar gör vad de kan för att med fredliga medel få stopp på Japans slakt av tusentals valar varje år. Ett gäng miljökämpar åker med bl a fartygen "Steve Irwin" efter valfångarfartygen och stör så mycket de kan.. Heder åt dem!  Vi människor utrotar ju de flesta djurarter så fort vi kan...

Idag hade vi besök av Junia, 9 år, och vi tränade med klicker. Junia har vuxit upp med alpackor och har en särdeles god hand med djuren. Qatay lade genast beslag på träningstiden till 99 %.

Alla tre pojkarna förstår nu "touch" och kan gå in i skötselboxen lösa, mer eller mindre korta stunder..

Junias timing var suverän.

Qatay var märkbart förtjust! Även Junia ser ut att ha kul....  

Har problem med internet, efter en kort stund kopplar det ur, därför är jag frånvarande om ni undrar...

Nu har vi minus 20 här, på morgonen möts jag av tre små halmbockar som kommer ut ur sina halmreden i stallet...

Du stjärna som faller

i natten så klar

jag blundar och undrar

 om en önskan jag har

var finns mina drömmar

vad hoppas jag på

finns hemligheten som jag söker nå

Du stjärna

jag längtar.... såååå....     

lys en stund

till - för mig

en sekund

jag dig ser

innan dagen

väcker världen

lys för mig!

De sover i husen

fast månen är ny

farmor hon gråter

att allt är förbi

det hörs ifrån haven

i suckarnas dal

en slända som flämtar

för ugglornas slag

lys för mig!                                              
(Ainbusk Singers)

Förra veckan var jag valpvakt åt den förtjusande mellanpudelvalpen Mynta. När vi lekt en halvtimme eller så, somnade hon som en stock bredvid mig i soffan. Eftersom jag inte ville väcka det lilla livet, satt jag stilla som en ljusstod i en och en halv timme.. AJ vad stel jag blev. Till slut fick jag purra en mycket ovillig valp för hennes matte var på intåg.

Jag gillar inte de bloggsighterna... det är ett väldigt sjå innan man får in en kommentar där, VARJE gång får man skriva i namn och bloggadress, sen trycka och trycka och till slut i bästa fall kommer det fram en kod man måste skriva i... puh, jobbigt!

Bloggplatsen är ju SÅ lätt när man ska kommentera! Vilket en del av er kanske inte upptäckt?

Rensar bort en del länkar som sällan gör inlägg. En eller ett par ggr i veckan är minumum!