Missförstå mig inte. Givetvis ska man njuta av livets oskattbara ögonblick, koltrasten som sjunger när man sitter där med en fika på sin yttertrappa, vindens milda smekande över en svettig panna, en liten hunds kärleksfulla blick när man frågar om vi ska på gå promenad, en tröstande hand på axeln när den som bäst behövs...

Men att BARA leva i nuet, det går ju inte! Alla minnen och erfarenheter man har, det är ju det som bygger en människa till vad den är. Allt allt, både gott och ont.

Och framtiden! Att få ha sina förhoppningar och drömmar om framtiden, det är väl det som håller en under armarna när det känns som om man ska sjunka och aldrig mer resa sig upp. Vad vore vi utan drömmar och planer? Mer eller mindre välfungerande robotar bara!

Kanske är det nyttigast att lära sig SORTERA det som varit, lägga det negativa bakom sig, så att man inte blir en bitter hagga som bara ältar oförrätter. Och med tiden har man väl lärt sig att hålla framtidsdrömmarna något mer realistiska och inte riktigt gå på det där tugget om att "man kan bli/få det man vill om man bara ger sig fan på´t..."

Att leva i nuet fullt ut, det är en konst. Men nuet betyder ingenting utan minnenas dåtid och drömmar om en framtid....

Nu har min goda vän Hermines apskulptur kommit på plats på sin sten i socitetsparken....

-består av att grina... vilket jag för närvarande gör på både möjliga och omöjligt ställen. Jag saknar min häst så att det gör ONT, men för det mesta försöker jag sätta upp en tapper och glad min när jag är med andra människor. Vem vill umgås med en lipsill som producerar litervis med tårar och snörvlar som ett gammalt vildsvin mest hela tiden?

Jag grinar inte för hans skull, han är borta och lider inte och känner ingenting mer, nej jag grinar för min egen skull. För min saknad, över hur svårt det var att behöva vara den som fattade det där beslutet, över att jag inte gjorde det hela min kropp skrek till mig när jag ledde iväg honom den där sista gången: "VÄND OM FÖR TUSAN, ring och säg att Du ångrar Dig...."

Jag vet, han hade ont, och det var förmodligen rätt och det bästa jag kunde göra, men JAG VILLE JU INTE!  

Jag grinar hinkvis, allra värst är det när jag plockar med hans grejer, ser den där röda grimman som hänger där med några droppar blod på, jag känner hur jag plågar mig själv i onödan men jag kan inte hjälpa det. HAN FATTAS MIG!!! Oändligt. Kan jag någonsin älska en häst igen?

Har börjat sälja av en del hästsaker. Rockarden t ex, och selen som hör till.

Superkvalitet (svensktillverkad)  Både sele och rockard passar C-D-ponny samt liten häst/kallblod.   Är Du intresserad? skriv en kommentar MED MAILADRESS eller nåt, så svarar jag utan att publicera... och jag kan skicka fler bilder och mått...

Våra hagar har aldrig förr känts så tomma.. (har aldrig varit tomma heller)

Stalldörrarna gapar tomma, grindarna är öppna överallt....

-och den förb.... lekbollen ligger där den ligger, ensam och övergiven. Gräset tar över hagen trots torkan. Men sorgen känns inte mindre.. ibland värre!

Lille Hund älskar att få en våt, kall handduk över huvudet i hettan!

Fick ett glädjande mail från Joanna med fin bild på Nyponros. På Kållaredsutställningen i helgen belönades hon med guld. Grattis!

För fyra år sedan byggde vi vårt lusthus. Det var optimala väderbetingelser medan huset monterades och laserades, inte en droppe regn!  Eftersom vi gärna ville ha kvar den naturella trälooken, valde vi en superdyr färglös lasyr från BECKERS, efter råd i den kvalificerade färgaffären.  Så här fint blev det när det var klart:

Men smolken i bägaren lät inte vänta på sig. Redan efter ett par år började virket missfärgas. Experten från färgaffären konsulterades, först försökte han få det till att möglet funnits i virket..  men se den gubben gick inte, för det trävirke som satt skyddat under taköverhänget var hur fint som helst, liksom allt virke inuti byggnaden.

Jag fick ett par flaskor Borax, tjohoo, där får man för att man använt giftfri färg, då ska det istället påföras GIFT senare... samt ny lasyr. Försedd med gummihandskar och andningsskydd slipade och boraxbehandlade jag hela alltet och efter torka osv laserades det igen. NU skulle väl allt vara frid och fröjd?

Nix. Så här såg lusthuset ut i år:

Riktigt äckligt och fult! Möglet satt nu över i stort sett hela utsidan. Dock ej under taköverhänget... där det var skyddat mot väder och vind, framförallt regn.  

Under flera dagar har vi slipat och slipat, penslat på Prick-fri lösning som ska döda möglet, och efter skölj och tork behandlat med klor för att bleka missfärgningen en smula.  Det är bra väder för målning men inte för människor, med över 30 graders värme...   Så här ser väggarna ut efter slipningen.

Och så här efter prick-fri och klorbehandling...

Nu återstår "bara" målning, denna gång med en billigare men mycket bättre naftabaserad lasyr från Ö o B. Den målade vi nya stalldelen med för två år sedan, och där är det pickobello. Lusthuset skulle ha mått bättre av att vara helt omålat istället för laserat med denna odugliga vattenbaserade lasyr.

Så här ser Ö o B lasyren ut :