-består av att grina... vilket jag för närvarande gör på både möjliga och omöjligt ställen. Jag saknar min häst så att det gör ONT, men för det mesta försöker jag sätta upp en tapper och glad min när jag är med andra människor. Vem vill umgås med en lipsill som producerar litervis med tårar och snörvlar som ett gammalt vildsvin mest hela tiden?

Jag grinar inte för hans skull, han är borta och lider inte och känner ingenting mer, nej jag grinar för min egen skull. För min saknad, över hur svårt det var att behöva vara den som fattade det där beslutet, över att jag inte gjorde det hela min kropp skrek till mig när jag ledde iväg honom den där sista gången: "VÄND OM FÖR TUSAN, ring och säg att Du ångrar Dig...."

Jag vet, han hade ont, och det var förmodligen rätt och det bästa jag kunde göra, men JAG VILLE JU INTE!  

Jag grinar hinkvis, allra värst är det när jag plockar med hans grejer, ser den där röda grimman som hänger där med några droppar blod på, jag känner hur jag plågar mig själv i onödan men jag kan inte hjälpa det. HAN FATTAS MIG!!! Oändligt. Kan jag någonsin älska en häst igen?