En del av er har undrat vad man har alpackor till. Och kan man GÖRA något med dem? 

Anledningen till att man har alpackor är nog

1) för ullen, alpackaull är sagolikt mjuk och varm, luktfri, går inte att jämföra med fårull. Redan de gamla inkaindianerna förstod att ta tillvara den fina ullen och avlade målinriktat för att hela tiden förbättra den. Att vara alpackaskötare var ett högstatusyrke i den kulturen!

2) för att umgänget med de känsliga djuren ger något utöver det vanliga, man måste gå ner i varv, bli mjuk i sitt sätt, alpackor kuvar man inte, man möter dem på ett respektfullt sätt, annars kommer de inte fram till Dig alls. En alpacka "arbetar" inte, man använder dem inte som packdjur, då har man istället de större lamorna. Man kan vänja en alpacka att gå fint i grimma och få förtroende för en, men det kan ta tid. En utmaning, inte för de otåliga! Eller kanske just de otåliga borde lära sig att ta tiden det behövs... för sin egen skull?

3) bara för att titta på där de går i hagen. De är så vackra och annorlunda.

Man slaktar inte alpackor för att använda köttet.  En alpacka lever i 20-25 år. Eftersom de inte rids eller "brukas" av oss människor blir nog flertalet alpackor gamla, till skillnad mot hästarna. De som är hästrädda kan säkert bli förtjusta i alpackor, eftersom de inte är "farliga" så att de bits eller sparkas. De har mjuka trampdynor så skulle de råka sparka till Dig (om Du tränger dem) så gör det inte särskilt ont. De visar sitt ogillande gentemot varandra genom att spotta, men "mina uppfödare" menar att man lätt vänjer dem av med att spotta mot oss människor.

4) Kan man ha alpackor tillsammans med hästar? Det kan gå efter viss tillvänjning, men bäst är nog att ha dem i separata hagar. Om en alpacka blir sparkad av en häst kan den bli skadad. Och det vill vi ju inte!

                 En ettårig alpackahingst, ett sånt vackert huvud!

Nu är det en månad sedan min älskade Vhiskur försvann över Regnbågsbron och det har inte gått en dag utan att jag har gråtit, mer eller mindre.  Den som aldrig har älskat en häst av hela sitt hjärta förstår det nog inte.

Jag vaknade av ett stilla porlande på taket. Det regnade! Himlen gråter med mig, och det var väl dags. Kanske allt gult och förtorkat kan komma till nytt liv nu? Både bokstavligt och bildligt, det känns som om mötet med alpackorna kommer att ge mig glädjen tillbaka.