Nu är det en månad sedan min älskade Vhiskur försvann över Regnbågsbron och det har inte gått en dag utan att jag har gråtit, mer eller mindre.  Den som aldrig har älskat en häst av hela sitt hjärta förstår det nog inte.

Jag vaknade av ett stilla porlande på taket. Det regnade! Himlen gråter med mig, och det var väl dags. Kanske allt gult och förtorkat kan komma till nytt liv nu? Både bokstavligt och bildligt, det känns som om mötet med alpackorna kommer att ge mig glädjen tillbaka.

 

Kerstin

4 augusti 2010 13:01

Jag har ju missat en hel del i mitt bloggläsande då jag under några intensiva veckor jobbat mer eller mindre dygnet runt, så sent om sider så får jag verkligen beklaga sorgen över att din fina pålle lämnat detta liv. Kram!!!

http://stallrosen.zoomin.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började kännas väldigt inaktuellt att kalla sig "ponnyflickornas blogg", så nu har vi bytt adress till http://Alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se   Nytt år och nya tag, välkomna till nya bloggadressen! ...

I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken.       Jag felanmälde på em och nästa morgon sto...

När helgångesten släppt är det lättare att andas, inte minst med de ljusare tiderna i sikte... Theo önskar My Gott Nytt!    ...

Det blev inget gott slut igår. Några galningar i närheten smällde av ett hundratals bomber före och efter midnatt... Det var en klar och kall natt och därför hördes alla ljud otroligt väl. Jag vakade stundtals nere hos alpackaprinsarna, men som tur v...

Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka?  När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafol...