Missförstå mig inte. Givetvis ska man njuta av livets oskattbara ögonblick, koltrasten som sjunger när man sitter där med en fika på sin yttertrappa, vindens milda smekande över en svettig panna, en liten hunds kärleksfulla blick när man frågar om vi ska på gå promenad, en tröstande hand på axeln när den som bäst behövs...

Men att BARA leva i nuet, det går ju inte! Alla minnen och erfarenheter man har, det är ju det som bygger en människa till vad den är. Allt allt, både gott och ont.

Och framtiden! Att få ha sina förhoppningar och drömmar om framtiden, det är väl det som håller en under armarna när det känns som om man ska sjunka och aldrig mer resa sig upp. Vad vore vi utan drömmar och planer? Mer eller mindre välfungerande robotar bara!

Kanske är det nyttigast att lära sig SORTERA det som varit, lägga det negativa bakom sig, så att man inte blir en bitter hagga som bara ältar oförrätter. Och med tiden har man väl lärt sig att hålla framtidsdrömmarna något mer realistiska och inte riktigt gå på det där tugget om att "man kan bli/få det man vill om man bara ger sig fan på´t..."

Att leva i nuet fullt ut, det är en konst. Men nuet betyder ingenting utan minnenas dåtid och drömmar om en framtid....