Saknaden är stor. Men dagarna går, och jag börjar vänja mig vid att hagen och stallet gapar tomt.. om man nu någonsin KAN vänja sig?

Jag kan t o m prata om det och svara på frågor om vad som hänt när folk undrar, utan att gråta   - men tårarna rinner inuti mig. Och när jag blir ensam så kommer fortfarande gråtattackerna. So what? Man måste få sörja en älskad vän.

Värst är att rota bland hans grejer. Det gör ont.