-består av att grina... vilket jag för närvarande gör på både möjliga och omöjligt ställen. Jag saknar min häst så att det gör ONT, men för det mesta försöker jag sätta upp en tapper och glad min när jag är med andra människor. Vem vill umgås med en lipsill som producerar litervis med tårar och snörvlar som ett gammalt vildsvin mest hela tiden?
Jag grinar inte för hans skull, han är borta och lider inte och känner ingenting mer, nej jag grinar för min egen skull. För min saknad, över hur svårt det var att behöva vara den som fattade det där beslutet, över att jag inte gjorde det hela min kropp skrek till mig när jag ledde iväg honom den där sista gången: "VÄND OM FÖR TUSAN, ring och säg att Du ångrar Dig...."
Jag vet, han hade ont, och det var förmodligen rätt och det bästa jag kunde göra, men JAG VILLE JU INTE!
Jag grinar hinkvis, allra värst är det när jag plockar med hans grejer, ser den där röda grimman som hänger där med några droppar blod på, jag känner hur jag plågar mig själv i onödan men jag kan inte hjälpa det. HAN FATTAS MIG!!! Oändligt. Kan jag någonsin älska en häst igen?
Frida
17 juli 2010 20:03
Jag förlorade min hund för några månader sen, tvingades avliva honom med. Det vore fel att säga att det går över, men efter en tid gör det mindre ont. Och det kommer tillslut en dag då man endast ser glädje, ej sorg när man tänker på sin älskling. Stay strong ;}
Annika
17 juli 2010 20:27
Hej där! Var rädd om dig! Tyckte jag läste något mer som inte var så bra här i morse... Du behövs! Tänk på Lille Hund, det vet jag att du gör. Livet är tyvärr mycket död. Tiden läker fast man inte tror det. Så småningom lättar det. Håll fast. Kram!
Kristina Viksten
17 juli 2010 22:27
Hej Ylle! Du har fått en ny bloggläsare sedan jag hittade din blogg i våras. Brukar kika in lite då och då och läsa, jättekul med blogg som uppdateras ofta.
Kan inte hålla tyst längre. Varför sälja ut grejorna när du kommer att skaffa ny häst (jag tror så)? Såvida du inte tänker satsa på en fullstor häst. Favoritgrejer växer inte på träd, typ välbalanserad rockard (av egen erfarenhet). Har dina tankar hunnit klarna från ditt sorgarbete?
Vår familj hade sorg länge efter sedan vi tog bort Tösen. ”Det är ju bara en häst” tänkte jag….men pytt så FEL jag hade! Jag gick omkring i nån slags konstig ”bubbla” och kunde inte tänka förnuftiga tankar på minst en månad efteråt (varvat med tårar), och jag som är född på landet och är van sedan liten att djur avlivas. Frej, vår andra häst, stod och hängde under en björk i hagen, i princip okontaktbar en månad, fastän vi lånade hästkompis. Min gubbe körde macho-stuket, men det sken igenom att han också tyckte det var tungt. Min yngsta son hittade en stor platt sten nere vid vattnet som han gjorde om till gravsten och klämde ner i en blomrabatt, lite väl magstarkt men det var hans sätt att sörja. Och när sensommaren kom tryckte han även ner en gravlykta bredvid stenen. Gissa om folk som inte visste reagerade, och frågade på allvar om vi grävt ner hästen i vår gräsmatta! Nåja nära sanningen, ibland är det skönt att bo i en norrländsk inlandskommun, no problems om tillstånd när vi ville gräva ner henne på gården...dock INTE i min blomrabatt!
Men visst blir det väl en ny häst för dig? Man behöver ju inte ha bråttom att skaffa nytt, det ska ju fungera det där med personkemin också. Kanske det viktigaste vid hästköp? Och då är det ju tur att det finns gott om hästar man kan låna och prova sig fram med att ”känna in” vem den rätta är.
I vårt fall tog det två år, efter ett X antal hästar (okej då, vi hyrde även ut plats till travhästar som inte var i träning). Men jag var nog väldigt kräsen, ville också att den nya hästen skulle passa Frej perfekt, att han också skulle godkänna valet fullt ut. Till slut kom "den rätte", en pensionerad westernhäst (nordsvensk) med en busig glimt i ögat. Det var en ridskola som placerade ut den hos oss efter ett "felköp". Han ville inte vara lektionshäst, och det förstår jag för han är är inte den typen (alldeles för smart).
Ha det så gott – Kristina (Tösens gamla matte).
Birgitta
18 juli 2010 08:39
Ja du vännen..förstår dig till 1000%.
Mina tårar trillar när jag minst vill det..oftast i stallet eller när jag tänker på min Paddiz..
Kan försåt att det är ännu jobbigare för dig som inte har någon häst alls kvar..
det har ju jag i alla fall.
Och att hela tiden behöva se den tomma hagen och det ödsliga stallet..
Det kommer bli bättre men det tar tid..
just nu är väl inte din tanke att skaffa en ny häst heller..
Men som du bor och den hästtjej du är så kommer det nog bli en ny pålle så småningom..
Du kommer ALDRIG älska en häst lika mycke som honom..det kommer ditt hjärta inte våga..
Men visst kommer du älska en häst igen..
Stora tröste kramar till du...
http://www.lundin.dinstudio.se
Ylle
18 juli 2010 10:40
Era vackra tröstande ord går rakt in i hjärtat på mig.. tack! Nej, man kan nog aldrig älska en ny människa eller ett nytt djur på SAMMA sätt som en annan/annat, varje varelse kräver ju liksom sitt eget mått av kärlek.
Visst kommer sorgen att dämpas och övergå mer i saknad, jag vet, jag har ju förlorat hästar förut (och människor) men just nu känns det så tungt...
Och Kristina, Du har kanske rätt, det kanske är dumt att sälja ut allt så här hastigt, jag gjorde samma sak när Moa, Tösens mamma, togs bort, sålde allt som passade en nordsvensk, fina selar, vagnar, ALLT... nu hade de grejorna inte passat mina kommande hästar, men det visste jag inte då, trodde även då att jag aldrig mer skulle ha häst... så, vem vet...?
http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se
rackemarie
18 juli 2010 11:46
Vet att det är för tidigt att tänka på nya vänner, men om du vill köpa äldre islänningar vet vi många som vi känner personligen. Äldsta dottern arbetar med turridning och där är det några som ska gå i pension snart. Ibland är det också en del som säljs för att de inte passar in. Hör av dig om och när intresse finns. Kram
http://rackemarie.bloggagratis.se
Ylle
18 juli 2010 19:02
Gulligt tänkt av Dig Racke-Marie, men som sagt, jag känner inte för några hästplaner just nu... när min egenuppfödda nordsvensk togs bort (-94) så var jag utan hästar några år, stod inte ut med det men sen ville jag INTE ha något som liknade henne, inte samma ras, tror inte att jag skulle vilja ha någon islänning mer, ingen kan bli som Vhiskur
http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se
PiLi
18 juli 2010 23:24
Käraste syster Ylle...
Tänker på Dig och kramar-om!!!
Låt tårarna rinna och sörj den tid du behöver.. Ingen/inget människa eller djur, kan ersätta de vi älskar som inte finns mera... Men en dag.. kan vi iallafall acceptera att det är JUST SÅ!!!
Ann-Britt
19 juli 2010 08:37
Det är klart att du kommer att träffa en ny hästkärlek även om det inte känns så nu. Du hittar ingen som ersätter Whiskur, utan någon helt ny som en får plats i ditt hjärta.
Vi bytte också helt och hållet ras för att inte jämföra med de andra hästar vi haft.
Tipset är helt självklart PRE om du vill ha en häst som lite påminner om islandshästen i sinnet, men ändå är något helt annat. Jag har ju en bombsäker Espera till salu.
Ta hand om dig och du ska se att det som är menat att hända, det händer och den rätta hästen hittar hem till dig.
http://www.gustavsborgpre.bloggplatsen.se
Ylle
19 juli 2010 15:39
Jag suger åt mig av era varma hälsningar!
Ann-Britt, skulle Du verkligen sälja Espera till mig? Jag vet som sagt inte om jag alls ska ha någon häst, jag är nog en för orolig själ, trots att jag haft mina hästar inom synhåll så har jag ständigt oroat mig... häromdagen var det någon galning som skar sönder 12 kor här i närheten.. sånt gör mig tokig!
-och Espera (o andra PRE) är nog långt utanför min prisklass... min man och jag är numera pansjisar och får allt suga på ramarna....
http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se
Ann-Britt
19 juli 2010 17:41
Jag tror nog att alla skulle lämna sina hästar till dig med vetskapen om att de får det kanonfint. Du får väl börja köpa lotter. Någon gång händer det...
Jag läste om korna. Visst blir man rädd och det finns liksom inget man kan göra för att skydda sig känns det som. Det går ju inte att ha djuren inne hela tiden och står de inne på stall kan de dessutom inte komma undan heller. Otäckt är det!
http://www.gustavsborgpre.bloggplatsen.se
I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken.
Jag felanmälde på em och nästa morgon sto...
Det blev inget gott slut igår. Några galningar i närheten smällde av ett hundratals bomber före och efter midnatt... Det var en klar och kall natt och därför hördes alla ljud otroligt väl. Jag vakade stundtals nere hos alpackaprinsarna, men som tur v...
Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka?
När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafol...
