I morse hade jag skrapat rent i mitten av boxarna och tömt all smutsig halm.. Därefter stängde jag till stallplanen, nu kunde de verkligen få bo utomhus ett tag. Och bajsa/kissa utomhus, inte minst!

Sen kom hällregnet. Vhiskur stod och njöt, men båda flickorna köade olyckliga och ville in i stallet. De ville ju inte bli blöta i håret (ironi över alla fåfänga flickor...)  Inte kan man vara sträng då! Så det var bara att ila ner och fylla i litet fräsch halm och släppa in dem.

Regndiset var så vackert över dalen.

Hurra! På en knapp timme har vi fått mer än 25 mm regn! Tyvärr bammade åskan också rätt mycket, jag gillar verkligen inte åska, men det får man ta om man bara får R-E-G-N.....

Det sägs att svenskfödda hästar inte så lätt får eksem. men det händer. Det kan inte vara roligt för en häst som drabbas av detta, inte heller för ägaren.  Tänk bara när Du fått ett myggbett som kliar....  och föreställ Dig nu sådana bett över hela kroppen!

Eftersom jag jobbat själv med Vhiskur hela tiden, från töm- till inkörning, så har han lärt sig vad jag vill och lyder också. Att lämna honom selad eller förspänd går alltså utmärkt, fast det är förstås inte vad jag skulle rekommendera någon att göra!!!

Nu har alla väderrapporter förutspått regn i över en vecka. Men inte en droppe kommer här. Hela tiden ser vi svarta moln i norr och söder och öster och väster, men över oss en BLÅ HIMMEL !!!

 Idag skulle det verkligen regna (???), jag hör också hur det åskar både i norr och söder, men fortfarande inget regn. Jag är säker på att det regnar överallt utom här. Vad har vi gjort för fel? Syndat? Snälla, regna!!!!

Är 16 år i år. Han är svenskfödd. Inget eksem, inga tendenser alls, faktiskt. Men när det är torra och varma perioder (som nu) så är jag alltid noga med att smörja mankan och svansrot med mjukgörande (t ex Helosan Sol) var och varannan dag. Det är ju onödigt att de börjar klia sig!

Vhiskur är mattes pojke. Han är mycket känslig och ingen kelgris för vem som helst. Nej, när det kommer besökare till hagen går han gärna undan, till skillnad mot de små hästflickorna som gärna blir klappade av vem som helst...   Men han är otroligt lydig och lyhörd. Jag behöver aldrig säga åt honom, bara göra en gest så vet han. Han har heller aldrig varit fräck eller framfusig.

Vhiskur har egentligen bara en människa till som han gillar, mig veterligen, och det är min kompis Vivi. Henne går han fram till, och hon har fått rida honom och han har varit bussig. Annars har han kunnat vara litet busig om någon annan skulle rida, inte dragit eller bockat eller så, men gärna runnit iväg litet snabbt eller gått åt sitt eget håll.

Vhiskur har alltid varit arbetsvillig och samarbetsvillig. I hagen har han under dessa tio år bara gått undan EN gång när jag kommit med grimman, och då var han väl inte i form. Hästar måste också kunna ha huvudvärk? Annars ställer han alltid upp och gör sitt bästa. Numera kräver jag som sagt inte så mycket av honom, nästan inget arbete, men då i början, då jag red för tränare och jobbade med tölten, då försökte han alltid göra rätt. Han är (var) mycket mjuk och böjlig att rida. Gjorde enastående fina öppnor och slutor och galoppfattningar..  Tölten var väl aldrig så där överdrivet bra, femgångare som han är, och oerhört kort i kroppen.

Han är min kelpojke och jag älskar honom. Jag var djupt chockad över hur han uppförde sig mot Nyponros när hon kom i höstas, men... det är numera förlåtet. Och nu är de ju vänner, vilket är huvudsaken!

Efter att ha gått en veckoslutskurs i barfotaverkning började jag förstå hovens uppbyggnad och funktion. Jag blev också svårt chockad över tillståndet i de dödhovar som vi tränade oss på. De flesta hovar var alldeles förvuxna och fulla av strålröta och sjuka på alla sätt. Ändå var det bara ett lager "vanliga" dödhovar från ett slakteri, de var alltså inte utvalda p g a misskötta hovar eller så.

Hästar föds inte med skor. Att spika i den levande hoven (OK, hornet lever ju inte i den meningen, eftersom det inte finns blodkärl i själva hornvävnaden) är ett nödvändigt ont. Ofta döljer skoningen hovens problem. Om hoven inte är OK, kan hästen gå med hjälp av järnskorna, men skos den av så blir den mycket öm eller halt. Då är det inte barfotagången man ska svära över, utan tillståndet i hoven, som normalt borde fungera utan skydd av järnet! Har jag fel?

Nu är barfotahovar ingen religion. Alla hästar har olika förutsättningar, och alla ryttare rider olika och på olika underlag. Det är förstås också livsviktigt att hästen verkas RÄTT av en kunnig hovverkare, och att man anpassar ridning/körning efter hovens tillstånd.

En annan aspekt på "ömma barfotahästar" är den att spikarna i hoven och skoningen i sig dämpar hästens känslighet. Den kan alltså stövla på när den har skor. Är den barfota, så är den, precis som oss människor, mycket känsligare för underlaget och hoppar t ex undan när den trampar på vassa stenar. Men då finns det bot, i form av boots.

Hästar som tillbringar den mesta tiden i hagen (stallet) och bara rids som hobbyhäst (de flesta hästar rids mindre än en timme om dagen) borde klara att gå barfota, ja de borde må bättre av att gå barfota. Hovarna växer mer och utvecklas på ett helt annat sätt när de stimuleras av att möta underlaget "nakna". Man slipper tappskor, sönderslitna hovväggar, trampskador och inte minst sparkskador hästarna emellan. Men- som jag tidigare sagt - hovvården är inte mindre viktig för att hästen är barfota! Den måste fortfarande verkas professionellt och kanske oftare än om den har skor.

Vhiskurs hovar har breddats flera storlekar sedan han fick gå barfota, strålen har utvecklats och ser nuförtiden mer ut som en trampdyna och inte som en förtvinad sladdrig rest mitt i hoven. Eftersom både han och jag är triangelmärkta p g a svårdiagnosticerade bakbenshältor, så blir det inte så mycket arbete. Ridningen har jag tyvärr slutat helt med, dels p g a kroppens tillstånd och dels för att jag känner mig för tung för hästen som är av C-ponnyhöjd. Skoning blir det alltså inte tal om! Jag kör honom någon gång emellanåt, och det klarar han utmärkt. Skulle det vara hårt och torrt på vägen, så kan jag alltid ta på honom bootsen. Här är mina favvo, eftersom de är så lätta att ta på och av. Och lätta för hästen! Cavallo är märket:

Ja, när man sätter upp dem på väggen alltså! Det sägs att då rinner lyckan inte ur...  hästskor är ju sedan gammalt en symbol för lycka. Vilket alla som älskar hästar förstår....

Hos mig finns emellertid hästskorna bara på väggen. Vhiskur, islänningen har gått oskodd i fem år. Förutom någon mycket torr sommarperiod då han skoddes fram. Hästflickorna är naturligtvis inte skodda! De är ju bara ett och tre år, och gör inte mycket mer än går i hagen.