Jag testade ju, efter rekommendation av Cinnamons uppfödare Nette, att använda munkorg för att hon skulle få gå med de andra men ej beta sig alltför fet. Tjohoo, efter en kvart hade damen skavt den av sig och betade för fullt!

Provade med en annan grimma, och den gick inte så lätt att ta av. Men misstänksam som jag är, undrade jag varför Cinnamon gick därnere till synes helt ostörd med nosen i backen hela tiden? Gick dit och kollade, och javisst, hon kunde beta så gott som fullt ut GENOM munkorgen! Listig som hon är hade hon kommit på att hon skulle hålla sig på det lägre gräset. Så då satte jag in litet silvertejp för att begränsa intaget, mitt i munkorgens nederdel. Tydligen var det inte nåt bra alls, för då blev fröken Kanel sur och gick upp från betet... Så det slutade som det började, att hon får gå med de andra någon timme och sen får hon komma upp och gå på "fattigbetet".

Det är tur att hästar så fort finner sig i sin situation. Jag tror att det är jag som lider mest av det hela...

-är faktiskt hästar!!! 

Jag skulle kunna titta i timmar på hästar, i alla fall när de är i full frihet och rör sig som de vill. Att glo på ridna hästar som knycklas ihop med skarpa bett och diverse åtsnörpningshjälpmedel är inte lika njutbart. Men visst, rider ryttaren mjukt och ekipaget är harmoniskt och hästen med på det hela, då är också en riden häst ett rent nöje att beskåda...

Själv har jag ju mest tillgång till mina egna hästar för ögats lyst. De äger alla sin skönhet, men den här lilla ädelstenen är ju vacker så att det gör ont i en!