Efter att ha gått en veckoslutskurs i barfotaverkning började jag förstå hovens uppbyggnad och funktion. Jag blev också svårt chockad över tillståndet i de dödhovar som vi tränade oss på. De flesta hovar var alldeles förvuxna och fulla av strålröta och sjuka på alla sätt. Ändå var det bara ett lager "vanliga" dödhovar från ett slakteri, de var alltså inte utvalda p g a misskötta hovar eller så.

Hästar föds inte med skor. Att spika i den levande hoven (OK, hornet lever ju inte i den meningen, eftersom det inte finns blodkärl i själva hornvävnaden) är ett nödvändigt ont. Ofta döljer skoningen hovens problem. Om hoven inte är OK, kan hästen gå med hjälp av järnskorna, men skos den av så blir den mycket öm eller halt. Då är det inte barfotagången man ska svära över, utan tillståndet i hoven, som normalt borde fungera utan skydd av järnet! Har jag fel?

Nu är barfotahovar ingen religion. Alla hästar har olika förutsättningar, och alla ryttare rider olika och på olika underlag. Det är förstås också livsviktigt att hästen verkas RÄTT av en kunnig hovverkare, och att man anpassar ridning/körning efter hovens tillstånd.

En annan aspekt på "ömma barfotahästar" är den att spikarna i hoven och skoningen i sig dämpar hästens känslighet. Den kan alltså stövla på när den har skor. Är den barfota, så är den, precis som oss människor, mycket känsligare för underlaget och hoppar t ex undan när den trampar på vassa stenar. Men då finns det bot, i form av boots.

Hästar som tillbringar den mesta tiden i hagen (stallet) och bara rids som hobbyhäst (de flesta hästar rids mindre än en timme om dagen) borde klara att gå barfota, ja de borde må bättre av att gå barfota. Hovarna växer mer och utvecklas på ett helt annat sätt när de stimuleras av att möta underlaget "nakna". Man slipper tappskor, sönderslitna hovväggar, trampskador och inte minst sparkskador hästarna emellan. Men- som jag tidigare sagt - hovvården är inte mindre viktig för att hästen är barfota! Den måste fortfarande verkas professionellt och kanske oftare än om den har skor.

Vhiskurs hovar har breddats flera storlekar sedan han fick gå barfota, strålen har utvecklats och ser nuförtiden mer ut som en trampdyna och inte som en förtvinad sladdrig rest mitt i hoven. Eftersom både han och jag är triangelmärkta p g a svårdiagnosticerade bakbenshältor, så blir det inte så mycket arbete. Ridningen har jag tyvärr slutat helt med, dels p g a kroppens tillstånd och dels för att jag känner mig för tung för hästen som är av C-ponnyhöjd. Skoning blir det alltså inte tal om! Jag kör honom någon gång emellanåt, och det klarar han utmärkt. Skulle det vara hårt och torrt på vägen, så kan jag alltid ta på honom bootsen. Här är mina favvo, eftersom de är så lätta att ta på och av. Och lätta för hästen! Cavallo är märket:

 

Ann-Louise

22 juli 2008 08:33

Du har nog rätt.... Jag har själv varit inne på det, men är lite kluven med mina egna....

http://hastochhund.bloggagratis.se

 

ylle

23 juli 2008 09:07

Ja som sagt, det är ingen religion, men om man tagit sig tid och tålamod med övergången och noggrann hovvård och sedan ser hovarna som de ser ut helt naturliga, DÅ blir man nästan religiös!!!!!!!!!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började kännas väldigt inaktuellt att kalla sig "ponnyflickornas blogg", så nu har vi bytt adress till http://Alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se   Nytt år och nya tag, välkomna till nya bloggadressen! ...

I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken.       Jag felanmälde på em och nästa morgon sto...

När helgångesten släppt är det lättare att andas, inte minst med de ljusare tiderna i sikte... Theo önskar My Gott Nytt!    ...

Det blev inget gott slut igår. Några galningar i närheten smällde av ett hundratals bomber före och efter midnatt... Det var en klar och kall natt och därför hördes alla ljud otroligt väl. Jag vakade stundtals nere hos alpackaprinsarna, men som tur v...

Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka?  När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafol...