Karin efterfrågade bilder på Ali Baba den Vackre...  Tyvärr ser det dåligt ut, de flesta sumpades vid skilsmässan.

Men jag har en oljemålning av gossen, som ni här får njuta av. Ali Baba var en trakhener, född 1975 i tyskland. Han tävlades tidigt i hoppning och sägs ha vunnit en 1.40 hoppning som fyraåring (!)

Han importerades av en god vän till mig 1982, och det var meningen att jag skulle ta hand om honom några månader, tills hon hittat en stallplats söder om Stockholm dit hon flyttat från München. Men hon blev gravid och han kom att stanna hos mig resten av sitt liv! -fram till -94 då han fick somna in.

Ali Baba var en mycket personlig och nervig häst. Hela sitt liv hatade han män, vilket kan bero på att han i Tyskland tillbringade mesta delen av sitt liv i en box, där stressade män slog efter honom med skyffeln då de mockade, för att få honom att stå i ett hörn av boxen. Eftersom han var så spänd, reds han mestadels i ridhuset när han reds...  en ond cirkel kan man säga!  Han skrittade i passgång så fort han blev spänd, och var krubbitare. Ett nervvrak med andra ord.

Att rida honom var något vanskligt, eftersom han ibland stod mer på bakbenen än på alla fyra. Men han var välskolad och oerhört känslig och lydig, så man kunde alltid hålla honom. Jag minns en uteritt när 7-8 hästar skenade hemåt i full fart (minns inte vad som skrämde dem) - men Ali Baba svävade hemåt i en vacker passage, eftersom jag inte lät honom galoppera iväg.

Vi hopptränade och den briljante tränaren Sven Unnerstedt lyckades få oss att hoppa 1.40 genom att nonchalant säga "det är väl nån meter sådär". Den största framgången var att komma tvåa i en hoppning i Solna, där över 80 ekipage deltog. På den tiden var jag modig.

Vi blev mycket goda vänner, han och jag. Jag tränade honom även en del i tömkörning och kom faktiskt så långt i körning så att han drog en stock på ridbanan. Men förutsättningen var då att vi var helt ensamma och att det inte fanns en man inom höravstånd. I annat fall blev det tvärstopp, stegring, huvudskakningar osv.

Han älskade att ridas ut i naturen och hatade att gå på fyrkantsspår (inte så underligt med den bakgrunden) så det blev mer och mer uteritter för oss. Han hade fantastiska gångarter, och var han på gott humör så kunde man lirka med honom och rida litet dressyr på en gräsbana vi hade, men bara kortare stunder. Jag har aldrig förr eller senare suttit på en häst med en sådan underbar, tretaktig kort galopp! Och hans galoppslutor! Efter ett sådant pass kunde man sväva på moln i flera dagar (så jag förstår vad Du menar, Aramis)  En sådan förmån att ha fått rida en sådan häst!

 

Annika

15 maj 2009 08:31

Tjusig kille!!
*nickar gillande*

http://acka.bloggagratis.se

 

Karin A

15 maj 2009 10:15

Men se =) Där är han ju, med sitt frågetecken till bläs.

1.40 som fyraåring, snacka om tufft "utbildat"! När jag lärde känna honom hade han hunnit bli en farbror och minns bara att han kunde bli spänd och passa ibland. Jag var SÅ avundsjuk på min kompis som brukade rida den fina hästen! En gång red jag ut på honom, Du körde Moa med rockarden, svängen vid sjön. Har varken förr eller senare varit med om någon så välutbildad och känslig! Han tyckte nog inte att det var lika trevligt, tyvärr, men höll god min. (Har aldrig förr stött på någon så outbildad och okänslig, kanske var hans kommentar?)

Fantastisk häst, och vilken tur att han kom till just dig!

 

ylle

15 maj 2009 10:27

Karin, jag kommer precis ihåg den där gången när Du red, och Ditt lyckliga ansiktsuttryck efteråt.... Visst var han fantastisk!!!

 

ylle

15 maj 2009 10:29

Aramis, jag återkommer med sagan om Vhiskur! En i taget!

 

Ann-Louise

20 maj 2009 11:34

Härlig historia Ylle och vilken vacker häst. Hjärtat blöder för alla missförstådda, misshanterade hästar och man fäller en tår då de fått det bra....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började kännas väldigt inaktuellt att kalla sig "ponnyflickornas blogg", så nu har vi bytt adress till http://Alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se   Nytt år och nya tag, välkomna till nya bloggadressen! ...

I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken.       Jag felanmälde på em och nästa morgon sto...

När helgångesten släppt är det lättare att andas, inte minst med de ljusare tiderna i sikte... Theo önskar My Gott Nytt!    ...

Det blev inget gott slut igår. Några galningar i närheten smällde av ett hundratals bomber före och efter midnatt... Det var en klar och kall natt och därför hördes alla ljud otroligt väl. Jag vakade stundtals nere hos alpackaprinsarna, men som tur v...

Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka?  När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafol...