De här tulpanerna planterade jag i höstas. De ser nästan ut som rosor, otroligt vackra!

Karin efterfrågade bilder på Ali Baba den Vackre...  Tyvärr ser det dåligt ut, de flesta sumpades vid skilsmässan.

Men jag har en oljemålning av gossen, som ni här får njuta av. Ali Baba var en trakhener, född 1975 i tyskland. Han tävlades tidigt i hoppning och sägs ha vunnit en 1.40 hoppning som fyraåring (!)

Han importerades av en god vän till mig 1982, och det var meningen att jag skulle ta hand om honom några månader, tills hon hittat en stallplats söder om Stockholm dit hon flyttat från München. Men hon blev gravid och han kom att stanna hos mig resten av sitt liv! -fram till -94 då han fick somna in.

Ali Baba var en mycket personlig och nervig häst. Hela sitt liv hatade han män, vilket kan bero på att han i Tyskland tillbringade mesta delen av sitt liv i en box, där stressade män slog efter honom med skyffeln då de mockade, för att få honom att stå i ett hörn av boxen. Eftersom han var så spänd, reds han mestadels i ridhuset när han reds...  en ond cirkel kan man säga!  Han skrittade i passgång så fort han blev spänd, och var krubbitare. Ett nervvrak med andra ord.

Att rida honom var något vanskligt, eftersom han ibland stod mer på bakbenen än på alla fyra. Men han var välskolad och oerhört känslig och lydig, så man kunde alltid hålla honom. Jag minns en uteritt när 7-8 hästar skenade hemåt i full fart (minns inte vad som skrämde dem) - men Ali Baba svävade hemåt i en vacker passage, eftersom jag inte lät honom galoppera iväg.

Vi hopptränade och den briljante tränaren Sven Unnerstedt lyckades få oss att hoppa 1.40 genom att nonchalant säga "det är väl nån meter sådär". Den största framgången var att komma tvåa i en hoppning i Solna, där över 80 ekipage deltog. På den tiden var jag modig.

Vi blev mycket goda vänner, han och jag. Jag tränade honom även en del i tömkörning och kom faktiskt så långt i körning så att han drog en stock på ridbanan. Men förutsättningen var då att vi var helt ensamma och att det inte fanns en man inom höravstånd. I annat fall blev det tvärstopp, stegring, huvudskakningar osv.

Han älskade att ridas ut i naturen och hatade att gå på fyrkantsspår (inte så underligt med den bakgrunden) så det blev mer och mer uteritter för oss. Han hade fantastiska gångarter, och var han på gott humör så kunde man lirka med honom och rida litet dressyr på en gräsbana vi hade, men bara kortare stunder. Jag har aldrig förr eller senare suttit på en häst med en sådan underbar, tretaktig kort galopp! Och hans galoppslutor! Efter ett sådant pass kunde man sväva på moln i flera dagar (så jag förstår vad Du menar, Aramis)  En sådan förmån att ha fått rida en sådan häst!

Något underligt landade på vår altan häromdagen...

Matte har bett mig om ursäkt för att hon inte publicerat fler bilder och inlägg om mig. Men jag ligger ju mest på trappan eller på soffan eller går promenader, och det känns litet enformigt att skriva om, säger hon.  Baaah!!!      Eder  Sammie pudel