Lollipop ville veta mer om Vhiskur, min islandshäst. Vhiskur är en underbar kille, så lyhörd och lydig. Här en text om inkörningen av honom..

Att köra in sin häst är en dröm som många har. Det är ju så praktiskt! Fler kan få nytta av hästen, körningen ger trevlig omväxling för både häst och kusk och den ger styrketräning utan att direkt belasta hästryggen. Och så är det så roligt!!!

      Själv började jag köra mest av en slump. När jag växte upp åkte vi ofta efter den stadiga, trygga nordsvensken på landet. Hölass mest. När jag så vid vuxen ålder äntligen fick en egen häst, så var vi två som ville rida. Att alltid stå och rycka i varandras stövlar för att komma upp i den åtråvärda sadeln var något jobbigt. Alltså beslutade vi oss för att köra in hästen. Eftersom den tidigare varit med om några skenturer, så var det inget lätt projekt. Men skam den som ger sig! Och den lycka jag kände när jag första gången åkte på riktigt i vagn efter den egna hästen, den var obeskrivlig!

Efter det har jag under nära trettio års tid kört in en del lätta och en del mindre lätta hästar. Att körningen kan vara så mycket farligare än ridningen, har jag fått erfara, ibland smärtsamt. Att ramla av kan visserligen göra ont för stunden, men för det mesta händer inte så mycket mer. Men när hästen rusar iväg med en vagn efter sig – det kan sluta i katastrof.

          Den svåraste inkörningen jag hittills varit med om, var att köra in min islänning. Han var i början en mycket ängslig och nervös häst, och när han såg vagnen gick han inte närmare den än tjugo meter. Min annars så tålmodige och hjälpsamme man vägrade att delta i övningarna. ”Han är ju hispig, det där kommer ALDRIG att gå…” var hans kommentar. Då skickade jag hem honom. Mannen allstå! För vad som är värre än en nervös häst är en nervös medhjälpare. Jag rekommenderar visserligen ingen att hålla på helt ensam med inkörning av en häst, men i detta fall var det enda sättet. Det har tagit tid. Lång tid. Själv var jag delvis handikappad och kunde bara använda ena armen. Så min häst fick själv bestämma tempot. Varje moment fick ske på hans villkor, han fick visa mig att det var OK att gå vidare. På det sättet tog det tid, men det blev grundligt gjort, och resultatet är fantastiskt. Nu har jag en häst som villigt går in i skakeln, står stilla vid för- och frånspänning och är underbar att köra. Man kan säga att mitt handikapp blev en tillgång. Jag kunde ju inte gå fortare fram utan var tvungen att skynda långsamt! Hade jag varit helt frisk hade jag kanske varit otåligare, och allt kunde ha gått i stöpet. Jag skulle lära min häst körningens ädla konst, men det slutade med att han lärde mig – är inte hästar underbara, så säg!!!

AV någon anledning, kanske att hettan tvingar in hästarna så länge i stallet, har de börjat använda stallet som en Baja Maja. Jag mockar 8-10 högar både morgon och kväll. Ungefär som på vintern!

Det värsta är att de också verkar kissa enbart inomhus. I alla fall av blötan i botten att döma. När jag beklagar mig för min Älskling, säger han bara att jag borde stänga stallet och om det är öppet och hästarna kommer in och uträttar sina behov, tycker han att jag ska smälla till dem. Inte kan jag det!

I går kväll när jag mockade kommer först Cinnamon in och lägger en hög, sedan följer Nyponros tätt efter. De tycker väl att de kan passa på när Betjänten ändå är på plats med grepen? Men så här kan det inte fortsätta! Man kan ju inte mocka ur hela stallet var tredje vecka! Kanske ska jag stänga stallet på nätterna, när de gott kan campa ute? Men på dagarna måste de få skugga och vila där. Fast hur kul är det att sova i sin toalett? Goda råd mottages tacksamt!

Här verkar vi aldrig få något regn. Resten av landet får så det räcker, verkar det. När solen glöder på små ljusrosa hästmular, så är Helosan Sol mycket bra! Smörjes på morgon och kväll och förhindrar solbränna och sprickor, något som skärnosarna annars mycket lätt råkar ut för. Här har Monni just blivit insmord.

När det är hett uppsöker hästarna gärna stallet, som är relativt svalt tack vare frigolitisolering i taket och isolerade väggar. De plastband jag satt upp i dörrhålen tjänar både som stopp för flugor och bromsar (nåja, inte alla, men kanske en del inte flyger igenom) och som uppskattad ansiktsfläktare för hästarna. Som Monni här visar.

Oj vad det har tagit tid! Men fint blir det! Nu är stallängan bra mycket längre. I och för sig är nya stalldelen bara 3 x 5 meter, men det är viktig yta för att alla tre hästarna ska ha gott om plats. Inuti är det klart förutom att frigolit ska upp i taket, golvet ska grusas,och utanpå ska det laserar och knutar o fönsterfoder ska på. Sen blir det invigning! Och jag lovar, varenda detalj är perfekt. Husse är petnoga. Något som ibland kan driva mig till ett stilla vansinne, men sen när jag ser resultatet så måste jag förstås vara nöjd...

"Varför rösta på att man vill läsa mer om andra hästar, när man läser Ponnyflickornas blogg..."  Där slog Du huvudet på spiken! Det var en kuggfråga nämligen! Om ni föredrar att läsa mer om andra hästar, så får ni väl läsa andra bloggar, eller skriva själva!!  Ha ha!

Ja flip flops i hagen är supercool, ända tills någon av oss trampar på foten.. DÅ är det inte kul. Christer hade tur. Vi var snälla.

Uppe till höger finns en omröstningsruta. Klicka i vad Du tycker där! Hittills har summa noll (0) personer klickat i vad de tycker. Underligt. Kanske rutan inte syns. Eller kanske ni inte gillar omröstningar??