Det finns många självutnämnda experter på det här med ledarskap gentemot hästar.

En klok människa som höll en kurs i hästhantering (med bl a lastövningar) för mycket länge sedan, frågade deltagarna  -"varför kan ni aldrig bli en riktig ledare för er häst?"  Alla såg ut som fågelholkar i ansiktet..  "Va???" (Det här var när uttrycket "horsemanship" just hade börjat slå igenom, och alla prompt ville bli Ledare För Sin Häst, genom mer eller mindre underliga övningar..  ofta förknippade med fysiskt eller psykiskt våld)

-"Jo, för att ni enbart tillbringar någon eller några timmar per dag tillsammans med er häst!" blev svaret. "Om ens det...  Och dygnet har 24 timmar. Det sanna ledarskapet finns alltså i gruppen där er häst befinner sig de övriga timmarna..."

Så sant. Den här kloka människan sa också: "Det vanligaste sättet att få en häst att lyda är genom att hota den, så att den blir kuvad...  eller att få hästen att förstå att det är bekvämast att göra som den där människan vill... och det är inte ledarskap i ordets rätta mening. Ett ömsesidigt kamratskap kan möjligen uppnås om man lever tillsammans med sin häst, respekterar den och får den att förstå att man aldrig utsätter den för obehag.. men man måste lyssna till hästen, man måste förstå hästspråket..."

Hästar har så mycket att lära oss!

                                Meya tränar matte i rundcorallen...

-följer om ett tag, det är inte helt lätt att skriva om, smärtar mig verkligen djupt in i hjärtat att behöva skiljas från hästar man älskar..... 

Vad göra?

Efter ETT ÅR av osämja och ständiga bråk mellan ponnyflickorna tog mitt tålamod slut...  Eftersom Nyponros var den ponnyflicka som stulit mitt hjärta helt och fullt, beslutade jag att sälja Cinnamon och försöka med en yngre kompis. Det föll sig så lyckligt, så Joanna nere i södra Sverige var intresserad av Cinnamon, de har egen hingst, och hade en liten stounge som hon kunde tänka sig att byta med. Meya!

I januari kom Joanna med Meya och hämtade samtidigt Cinnamon.

                            Meya kom och såg sig storögd omkring...

För Vhiskur gick det över förväntan bra borta i lösdriften. Han fann sig snart tillrätta och skaffade sig ett litet harem av ponnyflickor...

   Vhiskur i stora lösdriftsflocken - men han har inte glömt sin matte...

Hemma hos mig gick det mindre bra. De båda ponnyflickorna kom inte överens. Det kan bero på att Nyponros var ovanligt kaxig för sin ålder, medan äldre Cinnamon visste att det var hon som BORDE bestämma. Resultatet var bråk, bråk och mera bråk. "Det lugnar sig nog snart" var de välmenade råden jag fick. Men icke...

Det är JAG som ska bestämma här, tycker Cinnamon, men Nyponros mopsar sig...

Sveipur var en underbar ridhäst, men ack så känslig och nervig! Han reagerar på vad som än kommer åt honom, skänkeln, ett rep, spöet eller en kvist på en buske som man rider litet nära...

                  Jag på vackre Sveipur i nådens år 2004...

Han blev bättre om han fick gå ordentligt varje dag, men min vacklande hälsa gjorde att jag inte klarade det. Jag skaffade en medryttare, men det kändes inte rätt, trots att jag fick tag på en jättetrevlig tjej. Och eftersom jag hade Världens Bästa Hästspekulant på G, så beslutade jag mig för att låta henne köpa honom. Det var en lång tankeprocess, ska Du veta, att verkligen bestämma sig för att skiljas från denne kille..... Du kan se honom på Nissebus´blogg här till höger.  Det var ett klokt beslut, han har fått precis det liv han passade för, mycket ridning, långturer, härliga islandshästkompisar... och en underbar ägarinna...

Så skulle jag då skaffa en kompis till Vhiskur. Då ville jag ha en liten en som jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag inte red, eftersom jag inte skulle KUNNA rida den. Jag antog att ett sto skulle vara lämpligare än en liten hingst, och hade ett gott öga till de vackra welsh mountainponnierna. Tittade på annonser, på utställningar och ja, överallt, och hittade till min förtjusning lilla vackra fuxiga Exzentrics Nyponros. Hon bodde helt när Sveipurs nya hem, så övergången blev minst sagt smidig.

                        Nyponros undrar var hon har hamnat...

Blev Vhiskur överlycklig över sin nya prinsessa i hagen? Nej, inte alls. Han AVSKYDDE henne och höll på att jaga henne ur hagen. Jag hade en plan B klar ifall detta skulle hända, och placerade Vhiskur över vintern i en lösdriftsflock.

Den lilla bläsen tillhör Nyponros, Vhiskur var till att börja med bra nyfiken men bestämde sig prompt för att här skulle ingen ponnyflicka bo....

I plan B ingick att jag skaffade ett welsh mountain sto TILL. Tvååriga Mälby Cinnamon hämtades snabbt.

Vad jag INTE skrev i utmaningen om det konstigaste med en själv, är att jag visst gör mig av med mina hästar på löpande band nu för tiden... för att jag älskar dem!

Låter ju inte klokt. Men har man bara 2 eller 3 hästar så gäller det att de trivs tillsammans. Har man flera går det ju alltid att flytta om eller greja så att de får vara med dem de gillar...

Det började med att jag efter några hästlösa år hittade mitt hjärtas käraste vän, islänningen Vhiskur. Till honom anskaffade jag sällskapsshettisen Spöket. Spöket var inte alls nöjd med att bara vara sällskap. Jag körde honom litet grand, men ägnade mest tid åt Vhiskur, förstås.

När Spöket så var iväg en sommar på inridning i en barnridskola, så visade han tydligt att det här var vad han gillade! Många ponnykompisar och barn som red. Så han fick bli där och jag skaffade istället islänningen Sveipur som Vhiskurs sällskap. Inte så dumt eftersom de var halvbröder och ganska så lika. Och Sveipur var (är) en fantastisk ridhäst med en gudomlig tölt...

         Vhiskur och Sveipur tillsammans, året var visst 2004?

När jag ser inläggen från exakt ett år sedan, så ser jag att vi minsann hade snö då också. En hel del. Hade jag ingen aning om!

Fick en utmaning av Stina...   jag ska lista 6 konstiga/underliga saker om mig själv och sen bestämma nya regler och skicka vidare. Jag ska snällt svara, men kommer inte att skicka den vidare, för jag uppfattar en viss avoghet bland mina bloggvänner över att få såna här utmaningar...

Sex konstiga saker om mig:

1. Jag är numera något av en eremit, och får jag välja så är jag hellre ensam än mitt i ett mingelparty....

2. Jag har en underlig förkärlek för bitsboxar. Ja, Du läste rätt. De här fina stora lådorna hos t ex Jula med allsköns bits och borrar och saker har en oanad dragningskraft, jag använder ju inte själv bits så ofta, men skulle kunna ha hur många boxar som helst, bara för att titta på...

3. Jag dricker hellre vatten än vin (vårt brunnsvatten är otroligt gott)...

4. Jag avskyr att städa men älskar att ha rent och nystädat kring mig (kanske inte så underligt, där håller nog de flesta med?)...

5. Jag har inte längre någon lust att resa runt i världen, trots att 99% av dem som vinner pengar svarar att de ska lägga pengarna på att resa..  jag trivs så bra i min skogsbacke! (se punkt 1, kanske hänger det ihop?)

6. Jag gillar inte skvallertidningar, dokusåpor och fåniga teveprogram som de som följer "svenska Hollywoodfruar" t ex. Jag dissar dem utan att ha sett dem!