Förr i tiden trodde jag att mina hästar bara kunde trivas bäst hos mig. Det tror jag inte längre. Det senaste året har jag satt personligt rekord i att skiljas från hästar som jag älskat, för att jag velat deras bästa.

Och då pratar jag inte om att avliva, utan om att sälja till ett nytt, förhoppningsvis bättre hem.

Jag tycker inte att man ska hänga fast vid djur som uppenbart lider, av sentimentala skäl. Att inte kunna ta sitt ansvar som djurägare och se till att djuret får sluta sitt liv på ett värdigt sätt, det tycker jag är fegt. Men när är det dags?

Jag tror att man som medveten djurägare rätt så väl märker när det ÄR dags. I många fall säger djuret till, genom sitt sätt att vara och genom att förändras från en pigg och levnadsglad häst (eller hund eller katt eller vilket djur som helst) Sen är det nog så att många människor väljer att blunda med ena ögat, för de VILL helt enkelt inte att det ska vara dags.

Sen finns det andra som avlivar sina djur på alltför lätta skäl. Det går kanske inte att tävla längre, och då är hästen "värdelös". Fast den kanske hade kunnat få ett gott liv om den fick leva mer naturligt (att tävla är ju mestadels inte HÄSTENS VAL menar jag, utan människans...)

Gode Gud, om Du finns, hjälp mig att avgöra när det är dags! 

-ju mer jag förstår, desto mer förstår jag hur litet jag förstår!

Ja, det gäller väl allt i livet, inte bara hästar?

Äldre islandsgubbe och ung ponnyflicka....   men kärleken blommar...

Vi är rädda om de rådjur vi har här i skogen.... - många rådjur far mycket illa i vinter.

Vi har hösilage och vatten serverat..

Och de gillar en blandning av skuren vitkål, slantade morötter, äppelbitar och utblommade tulpanbuketter..

Och hästarna står och solar...

Efter lördagens strålande sol och nära 12 plusgrader så kom söndagens snöstorm som ett stort bakslag. INGEN kan väl glädjas över det? Kallt var det i morse också.

-och håller sig i sin stjärnkorg istället, med ett tuggben..

                                  Hmmm, litet segt det här.....

                        Grrrrrrrrrr, förbaskat segt rent av...

                                            Men gott var det! 

Sammie softar i stjärnkorgen sin, men hälsar att han nog snart kan stödja på alla fyra benen. Han är vid gott mod. Förmodligen en stukning eller dylikt, trodde veterinären.