Denna plåga, dessa oändliga nätter!

Jag vrider och vänder mig men kan inte hitta ro. Kan inte sova. Tankarna far i skallen. Jag tänker, alltså är jag? (Descartes, "Je pense, donc je suis")

Min annars så mjuka säng famnar mig hårt. Lakanen skaver.  Kudden är obekväm.

Aldrig går minuterna så långsamt! Tiden har ju stannat! Hade jag inte delat hem och liv med mannen därnere, så hade jag stigit upp mitt i natten och vankat litet. Kanske skrivit i bloggen? Jag gör det nu. Dricker té. Äter en skorpa. Får smulor i morgonrocken. Mörkret är tjockt utanför.

Dessa oändliga nätter!