De annars så duktiga tjejerna misslyckades idag. Men man kan ju inte vara på topp jämt! Och Christer och Kalle är väl himla trevliga att lyssna på!!!! (kommentatorerna till all SVT:s skidskytte)

-SÅ LÅT BLI ATT GE MIG BLOMMOR NÄR JAG DÖR!

Svärmor har kilat vidare... dött en rofylld död vid den aktningsvärda åldern om 91...  inte så mycket att säga om det. Vi hade ett mycket gott förhållande, även om vi bodde långt från varandra.

NU kryper det fram allehanda avlägsna släktingar som min man knappt visste fanns... när hon är DÖD! Varför? Det verkar väldigt viktigt att följa konvenansen med blommor och beklaganden, men var fanns de här människorna medan hon levde? Vad är det som framkallar det här fenomenet hos oss människor? Dåligt samvete? Traditioner? Min åsikt är, som rubriken lyder, bryr Du Dig inte medan jag lever, då kan Du också strunta i om jag dör! Basta!

Världskatastrofer och jordens undergång verkar inte intressera så många. Så jag krymper mig tillbaka till skala 1:1.

Min loppisssvan har fått en kompis. Den lilla tvålkoppssvanen från min barndom dök upp som en överraskning, den hade vegeterat i herrans många år hos min bror.

Gräv där Du står!  Jag tittade just under de välanvända ridbootsen som jag alltid går i. Där flockades alpackapluttar.

Idag är det som sagt Int Kvinnodagen. Vad passar bättre då än ett foto på den fantastiska 60+ ridgruppen hos Ytte, Grävelsta Islandshästar.

Fr vä Ingela, Maud, Laila, Jeanette och Kerstin. Ytte hade hunnit iväg för att passa barnbarnen!

Har återfått kontakten med min ungdoms bästaste brevvän, T från Landskrona. SÅ häftigt! Internet kan vara fenomenalt när man ska hitta folk... Och då är det ju en fördel att heta nåt lite ovanligt.

Jag är bara tvungen att sätta in ett foto som jag -68 skickade till nämnde T - och som han nu scannat och skickat till mig - det är inte utan att man såg fräschare ut för 40 år sedan!

Då...

-och nu..

Sådär ja, nu har jag slitit och sorterat alla inlägg fr o m mars i fjol i olika kategorier. Då kan Du klicka på just den kategori som Du vill kika på och slipper bläddra i all evighet. Vill Du gå längre tillbaka så går det att gå till bloggens början 2008 och framåt, men så långt orkade inte jag....

Fridens!

Man kanske måste tillhöra min eminenta åldergrupp för att minnas denna dallrande efterrättsdröm? JAG minns när mamma sa att vi skulle få det till efterrätt, hela dagen lystes upp och man var explosivt förväntantsfull...

Jell-O fanns i flera olika smaker, vilket innebar att de hade alla möjliga giftiga färgnyanser. För det är tydligen vad de innehåller: Färgämnen, konsistensgivare, nuffror av alla de slag... Men vem tänkte på det när man var 7 år? Inte ens de vuxna gjorde det.

Häromveckan träffade jag till min stora förvåning på en hylla i det stora matvaruhuset där de hade samlat "amerikanska varor". Och där fanns Jell-O! Darrande av upphetsning köpte jag en förpackning och gladde mig åt att få återuppliva barndomens Jell-O-känsla.

Jag rörde ihop pulvret med hett vatten och lät det stå ute i frysboxkylan för att stelna. Sen satte jag skeden i det. Min man sa att han inte ville ha något att göra med eländet, så jag fick ha den alldeles för mig själv. En sked - en tugga- Tvviiiii.. Något så äckligt var det länge sen jag åt. Det smakade konstgjort och - ja vedervärdigt. In i komposten med det. Där tog en barndomsdröm slut. Abrupt.

Det måste väl finnas någon som gillar den här låten? Någon? Och videon, den är helt mästerligt gjord!  COME ON!!!