Redan som litet barn älskade jag djur. Jag ville hellre ha mjukisdjur än dockor. Ingen leksak har väl någonsin varit så sönderälskad som min vita cockerspaniel Lady. Som fyraåring började jag praktisera yrket ”djurdoktor”. Jag skar sönder Lady på alla möjliga ställen och sydde klumpigt ihop henne med björntråd. En dag när jag och min äldre syster var ensamma hemma, bestämde jag att det var dags för operation av det arma djuret. Jag lade upp henne på matsalsbordet på den vackra vita linneduken. För att göra det hela mer autentiskt, fyllde jag det uppskurna ”såret” med blåbärssylt. Såret blev vackert rödblått, liksom duken.

Eftersom jag saknade bandage, klippte jag helt sonika sönder linneduken i lämpliga remsor för att kunna göra ett förband. Jag var riktigt stolt över min nyopererade hund. Tills mamma kom hem. Skriket när hon såg duken och matsalsbordet (och förmodligen golven) var ganska gällt. Jag tror inte att straffet blev mer än bannor, men hädanefter var matsalen låst när vi lämnades ensamma hemma.

Jag har Lady kvar än idag, och förvånas alltid över hur liten hon är. Jag minns henne som tämligen stor (vilket förmodligen berodde på att jag var så liten på den tiden)

På farfars gård i Ångermanland tillbringade vi många av barndomens somrar. Där fick den tålmodige gamle gråhunden Tarzan finna sig i att bli bandagerad lika illa som Lady, och den ännu tålmodigare gårdskatten i att bli lindad som en mumie och kringkörd i en dockvagn, ”djurambulansen”.

Veterinärdrömmarna höll i sig ännu många år. Som nybliven tonåring fick jag åka med en distriktsveterinär på en dagsrunda, och den dagen ändrade jag mina planer. Att avliva djur trodde jag mig inte klara av. Jag blev något helt annat. Men intresset för veterinärmedicin håller i sig, och jag sitter som klistrad vid de program som handlar om operationer och veterinärbehandlingar av djur. Mången gång har jag ångrat att jag inte fullföljde mina drömmar. Jag är övertygad om att alla de djur man kunnat bota hade uppvägt det svåra med yrket.

Mina föräldrar var de mest inbitna ekomedvetna människor man kan tänka sig. Men på den tiden fanns inte ordet "eko". Det var bara så man var. Aldrig kastades en plastpåse, nej, de diskades och hängdes till tork på tvättlinan. Inte var det nåt konstigt med det?

Pappa gick alltid runt och släckte alla lampor i rummen där ingen var, och mumlade surt. Jag har blivit likadan. Spar på lyset!

Att skjutsa sina barn runt till deras aktiviteter var otänkbart. Bilen användes till arbetet, punkt. Så när man skulle till sina älskade ponnier i Hässelby var det bara att ta apostlahästarna (= ben, för Dig som aldrig hört uttrycket och kanske aldrig gått heller)  eller cykeln. Ett par mil vart det, tur och retur. Minst. Skridskobanan, blåvingarna, skolan. Gå, gå och gå. Men så var man smidig som en hind och smal som en vidja också. På den tiden.

Pappa installerade jordvärme i början av 70-talet. Ingen hade hört talas om nåt sånt. Vi hjälpte till att gräva i den motvilliga sörmländska myllan. Djupt ner skulle rören. I mitten på 80-talet, i nästa hus de bodde i, där installerade han en luft-vattenpump. Styr- och reglersystemet såg ut som en flygplanscockpit. Det var bara pappa som begrep hur det skulle skötas. "Tryck här, dra den spaken åt vänster, öppna den ventilen..."

Pappa hade länge studerat det här med begravningar och allt ocker som förekommer där, när de sörjande är svaga i sinnet och lätta offer för begravningsbyråerna. Han var hänförd över idén med masonitkista, när man ändå bara skulle brännas till aska. Varför slösa både pengar och dyrbart trä, och medverka till nedsmutsningen av vår omvärld. Så när det var dags att ombesörja hans begravning, valde vi naturligtvis en masonitkista. Jag glömmer aldrig begravningsbyråtantens förvånade och avståndstagande min, när vi framförde önskemålen. "Såna snåla barn..." var skrivet i hennes ansikte, men det sa hon naturligtvis inte. Sånt säger man inte till sina kunder. Det blev en fin begravning, om man nu får säga så, med en vacker bårduk över kistan.

När mamma dött, sorterade vi i timmar snörstumpar, presentpapper och annat smått och gott som hon sparat. Att kasta pappas konstfullt lagade och stoppade  kalsonger kändes som ett svek. Idag hade de kunnat platsa på Nordiska Museéts utställning om återvinning.

Se, det var riktiga ekomänniskor!  Tänk om vi kunde ta lärdom av dem!

Du stjärna som faller

i natten så klar

jag blundar och undrar

 om en önskan jag har

var finns mina drömmar

vad hoppas jag på

finns hemligheten som jag söker nå

Du stjärna

jag längtar.... såååå....     

lys en stund

till - för mig

en sekund

jag dig ser

innan dagen

väcker världen

lys för mig!

De sover i husen

fast månen är ny

farmor hon gråter

att allt är förbi

det hörs ifrån haven

i suckarnas dal

en slända som flämtar

för ugglornas slag

lys för mig!                                              
(Ainbusk Singers)

Jag gillar inte de bloggsighterna... det är ett väldigt sjå innan man får in en kommentar där, VARJE gång får man skriva i namn och bloggadress, sen trycka och trycka och till slut i bästa fall kommer det fram en kod man måste skriva i... puh, jobbigt!

Bloggplatsen är ju SÅ lätt när man ska kommentera! Vilket en del av er kanske inte upptäckt?

Rensar bort en del länkar som sällan gör inlägg. En eller ett par ggr i veckan är minumum!

Här är vår söderbelägna vedbacke vid sidan om huset i förrgår:

Och här är samma vy idag:

-av uppskattning vill jag överräcka åt Evelyn Sokolowski, en atomfysiker som skrivit boken "Djurvänskaper". En bok så fylld av kärlek och klokhet så att mina ögon svämmar över (inte så svårt nuförtiden tycks det, där rinner det både natt och dag ibland)

Hon beskriver på pricken hur svårt det känns att fatta beslutet att låta ett älskat djur somna in, balansgången när man väger djurets välbefinnande mot sitt eget kärleksgrundade men något egoistiska behov att få ha djuret kvar hos sig så länge som möjligt...

Hennes veterinär uttalar sig "bevare oss för långvård för djur" och det är något jag sympatiserar med. Att kämpa med ett sjukt djur är naturligt, man gör så mycket man någonsin kan, så långt det går, för att djuret ska bli friskt igen, men när det är oåterkalleligt så anser jag att man MÅSTE ha modet och ansvaret att säga "nu räcker det..."

Där finns också härliga berättelser om vilda djur hon mött och knutit korta men häpnadsväckande band med, och förstås, historier kring alla hennes egna älskade hundar, hästar och katter...

LÄS DEN!

Shrek är min absoluta favorit i genren animerat/tecknat!  Det gröna något burdusa träsktrollet med ett hjärta av guld...   Åsnan, katten och pepparkakan, för att inte tala om träsktrollsbarnen och de små flygande drakbarnen - OEMOTSTÅNDLIGA!

Nu hårdkör man en underlig reklam på teven: "SKicka in Dina guldföremål till oss så värderar vi dem och skickar tillbaka pengar inom ett dygn!"

Finns det NÅGON som är så dum att den postar sina armband, ringar etc i ett kuvert märkt med GULDbla bla....? Och tror att det KOMMER FRAM eller att man får rätt värdering eller får pengar tillbakasända till sig?  Host suck stön