Älskade hästpojke!

Du ska veta att jag saknar Dig, varje dag som gått sedan i somras, den där hemska dagen i juni. Det var ett sånt svårt beslut att ta, men jag kunde inte med att se hur ont Du ibland hade, så då kändes det som det enda rätta. Jag anser att man som djurägare är skyldig att ta ansvar för när det räcker, när det är dags.... Men när vi gick vägen bortåt ville jag bara vända, fly in i skogen, ångra mig....

Jag följde med fram till bilen och gav Dig en sista kram, men sen kunde jag inte. Sån tur att jag har en vän som A som ställde upp, för det sista, allra svåraste.   Jag gick därifrån med tårarna strömmande, men vet att Du aldrig hann märka något. Du föll medan Du mumsade på päronet Du fick.

Du slipper ha ont mer, men Du fattas mig!

Du som rider eller ridit litet mer på allvar känner utan tvekan till ordet EFTERGIFT och vet hur viktigt det är... att belöna varje bra försök av hästen att förstå vad vi vill genom att ge efter på tygeln - grimskaftet - whatever...

Men eftergift finns inte bara inom ridningen utan överallt. Man kan också beskriva eftergift som "avsaknad av tryck" (fysiskt eller psykiskt). Du har säkert själv upplevt det obehag som man känner när någon människa kommer alltför nära inpå. Den personliga sfären är viktig och litet olika stor för olika personer. 50 cm på ett ungefär, sen tycker jag att det blir obehagligt nära, t o m hotfullt, längre avstånd förstås för en människa man inte alls känner.

Somliga människor ser livet mer eller mindre som en dragkamp, men glöm inte att någon gång ge efter = eftergift!

Med alpackor är eftergiften av stor betydelse! Är Du för mycket "på" så går de bara iväg från Dig.  Inom alpackahanteringen sägs ständigt att den bästa belöning man kan ge sin alpacka är att ge den en "utväg" och inte vara för nära inpå.

Så här olycklig blir My när Qatay kommer för nära och sätter press! Kolla minspelen på båda!