Om Du tittar noga så ser Du den lyckliga tilldragelsen när lille Qatay dimper ut ur kära mor sin...        foto: Sarah Mannheimer

Klickerträningen med Qatay går mot nya höjder. När han ser att jag kommer in med bollarna i handen och klickern runt halsen så hoppar han nästan jämfota av glädje. Ögonen lyser. "Leka med matte! Nu!"

Backning behärskar han till fulländning, och om jag stannar framför honom och inte har nåt särskilt för mig, så bjuder han alltid på en backning. "Se vad duktig jag är!" Så annorlunda mot hans tidigare något bryska kontaktsökande! Nu är han artig och mjuk.

Att ta på honom grimman är numera rena barnleken, han är alltid ivrig att få gå på promenad. Ute är han nyfiken på allt.

Ordet "touch" får honom alltid att titta efter något att röra vid med nosen. Det må vara grimman, lilla bollen, spegeln... 

Häromdagen tog jag fram den större bollen och lät honom röra vid den med "touch". Sedan lade jag ner den på marken och sa "boll". Han rörde åter vid den med nosen, och tittade förvirrat på mig när det inte renderade något klick eller godis. "Vad nu då?"  Men den här alpackapojken kallades inte för inte för "Einstein" av uppfödare Sarah! Man riktigt såg hur han funderade på det hela. Han kollade igen på bollen och provade att röra litet hårdare. Bollen flyttade läge. Klick - godis. "Aha, det var det här matte ville!"  Ett par gånger till på samma sätt, och nu rullar han bollen direkt vid "boll". Det blir nog en fotbollslirare av honom ändå!

Jag är helt fascinerad att den här metoden har medfört så stor förändring. Nu är det ju inte enbart själva klickern som gjort det, utan mycket mer mitt eget förändrade sätt och tänk. Det handlar inte längre om träning, utan om lek, och vi har båda lika mycket behållning av det. Vi har kul!!!